Tankar för dagen, för Sveriges radio
2 aug 2016
På en av mina många och långa resor klev jag en torsdagskväll in på en bar i Nashville för att titta på ett countryband. I en air av mystik och skandinavisk exotism, en kringresande poet och författare, invirad i en mantel av, ja, men säg, Jack London – beställde jag en öl, lutade mig mot bardisken och nynnade med i rye whisky rye whisky.
Eftersom jag var ganska ensam vid den där bardisken, och således också i publiken, kom det sig att jag blev meddragen på efterfest med detta countryband och satt och höll låda med mina förträffliga anekdoter.
Tre dagar senare hade mitt kringflackande liv av en slump tagit mig till Atlanta, och det råkade då komma sig att samma countryband spelade också där. Ett sådant sammanträffande, tänkte jag och traskade dit, stod än en gång i baren och beställde en öl, men någonstans kändes det inte riktigt lika bra.
Jag såg mig omkring. Jag insåg att jag där, mest av allt var… ja, en tjej.
På efterfesten blev det uppenbart. En tjej. En ensam tjej som vill hänga med på efterfest. Alltså en groupietjej. Näe, håll i hästarna, gossar!, försökte jag ropa, men inte hjälpte det och när festen tog slut i gryningsljuset hade jag desperat försökt vara mycket, och inte blivit mer, men jag tog morgonbussen västerut och lämnade det hela bakom mig.
Några veckor senare var jag åter i Sverige. Då visade det sig att detta countryband var på Sverigeturné. Det råkade dessutom falla sig så att jag var i Stockholm när de spelade där. En chans till revansch!, tänkte jag och gick dit.
Men hur ropar man, med värdigheten i behåll: Hörrni, grabbar! Jag är inte här för någon form av kroppsligt utbyte, jag kom hit för att återupprätta mig själv!
Nej, för tänker alla på en som något, bemöter en som om man vore det, då kryper det till slut in under huden på en och jag kände hur hela kroppen förändrades. Ett litet steg i taget, så blir ögonen stora, benen i kors, jag tror fan i mig att jag till och med slängde med håret, som ett annat våp.
Den gyllene regeln är enkel, men det finns något djupare. Mer än att bara göra mot en annan det man önskar någon gjorde för en själv: att verkligen våga se i en annan, det man önskar att någon såg i en själv. Jag övar på det. Jag pressar mig till att hela tiden försöka. Att låta andra människor vara precis så komplexa som jag vet att jag själv är, och inte förvänta mig någonting annat än en överraskning – för det enda som verkligen är sant är ju just det.
Så när det råkade vara så att det här countrybandet spelade i Göteborg och jag på riktigt råkade vara i Göteborg kunde jag inte låta bli. Jag gick dit. I en air av mystik och skandinavisk exotism, invirad i den mantel av Jack London, inte en människa kunde se.
För vad är det man gör när man blir i grunden missförstådd, och omöjligen kan krångla sig ur den andres blick på en själv? Det mest konstruktiva är väl gammal, hederlig ironi. Om ni tror att jag är något som jag inte är, men jag vet om det så blir jag inte, så får jag skratta åt er istället, på avstånd, så möts vi inte alls. Den sista utposten i självbevarandet är alltid ensamhet.
Jag uppnådde såklart ingenting. Ett countryband lämnade Europa, möjligen med minnet av nån slags svensk poet, ett, på gränsen till obehagligt, inbitet fan, som gick på fyra konserter i fyra olika städer på två kontinenter under mindre än fyra veckors tid.
Stackars countrykillar, muttrade jag. Tänk att ni kunde missa mig.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1165&artikel=6466775