Tankar för dagen, för Sveriges radio
19 juli 2016
Människor reagerar på olika sätt när de blir ifrågasatta. När jag blir orättvist anklagad för något leder det oftast till att jag ska skoja till det. Det är en väldigt dålig strategi.
Tullpersonal skrattar inte åt ens skämt. De börjar leta igenom ens väska.
Jag har träffat cirkusartister, svarar jag ärligt på frågan vad jag har gjort ett dygn i Danmark, och lägger sedan till, för säkerhets skull: Och vi har inte ens vart i Kristiania.
Även om det är ganska kul sagt, tycker tullpersonal inte alls att det är kul, de frågar istället vart man ska och jag svarar: Hallsberg.
Och det låter ju väldigt roligt, tänker jag. Att en människa faktiskt ska till Hallsberg, inte för att byta tåg, utan som slutdestination. I synnerhet en människa på ett Öresundståg från Köpenhamn. Men jag ska ju dit och läsa dikter, så jag tänker att jag ska förklara lite mer ingående och lägger till: Jag jobbar som poet.
Tullpersonal är inte imponerad av poeter. Tullpersonal tittar på en och ställer den, kanske naturliga – vad vet jag – följdfrågan på ett sådant påstående: Har du knarkat?
Och nu blir ju detta extremt komiskt, tänker jag och skrattar till, säger: Näe, men jag skulle ju inte direkt säga det såhär på tåget i såna fall, det fattar du väl?
Det fattar inte tullpersonal. Tullpersonal har precis hittat min medicinväska.
Jag är nötallergiker, fnittrar jag, för vad annars kan man göra, jag inser ju att de snart kommer hitta mina medicinburkar. Känner att jag måste förklara än mer:
Nuförtiden får man ju alltid den billiga varianten av medicinerna, och då är förpackningarna så dåliga, så jag har tryckt ut alla tabletter och lagt de i de där omärkta glasburkarna. De vita är betapred, de ljusblåa desloratadin. Och så har jag en adrenalinspruta, säger jag i samma ögonblick som tullpersonal lyfter upp min adrenalinspruta.
Du får nog följa med oss, säger tullpersonal med stenansikte.
Får och får, muttrar jag, fortfarande road av situationen, jag har väl inga alternativ och tullpersonal väljer att inte svara på det. Så vi hoppar av tåget, genom hela stationen, omsvärmad av väktare, upp i tullokalerna, in i galonrummet och av med alla kläderna. Kul, tänker jag inte alls.
Visst kan det vara kul att vara naken, men det är inte kul att vara naken bland uniformsklädda människor. Det är inte alls kul när någon finkammar ens trosor och BH efter illegala substanser, och kroppsvisiterar en när man inte har en tråd att täcka sig med. Och hur kul anekdot den än kan bli av det hela i efterhand, är det inte kul att inse att ”skoja till det” är en mycket dålig strategi när man blir orättvist anklagad av en myndighet.
Människor reagerar på olika sätt. Människor är olika känsliga för auktoriteter, hierarkier, maktutövande, men jag tror att alla strävar mot samma mål i den typen av situationer – att bli bemött som en jämlike, en människa inför en människa. Mitt småputtriga skämtande handlar såklart om det, men det ingår inte i tullpersonals arbetsuppgifter att skratta, de ska hindra folk från att föra olagligheter över svenska gränsen. Och jag står där och fumlar med byxknapparna och fattar såklart att mina betapred och desloratadin måste se extremt illegala ut i sina utsmyckade glasburkar – men jag sade ju vad det var, jag sade det till och med på ett kul sätt och ingen tog varken min sanning eller mig på allvar och en enda känsla fyller mig då och det är förakt. Som det sista man har. Att omvandla sig från objekt att visitera till tänkande subjekt, att överleva som medmänniska så: du kan göra vad du vill, men jag kommer att tycka något om det, och det kommer du aldrig ifrån. Mitt förakt för alltihopa, hela systemet.
Det gick över på ett par dagar, och jag återgick till min gråsossiga nöjdhet över sakernas tillstånd. Det är så skönt här. Allt fungerar som det ska, jag blir inte ifrågasatt. Nästan aldrig orättvist anklagad, indragen i galonrum, stenansikten till svar på mina skämt.
Det är en gåva att förstå först när det tagits ifrån en. Att vara bara medmänniska, öga mot öga, respekterad samhällsmedborgare. Att vara en av dem som inte måste förakta.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751753?programid=1165