Tankar för dagen
12 aug 2014
Vad heter du? Vart är du på väg? Jag kan visa dig… Jag heter… Jag kommer från… Du ser ut precis som…
Jag har läst statistiken. Den säger att den farligaste platsen för en kvinna är hemmet, och att det våld som sker på öppen gata i första hand drabbar män. Jag tänker på det där jag går. Låtsaspratar inte i telefon. Håller inte nycklarna i handen, som ett vapen. Tänker inte på att man ska slå mot ögonen och mot skrevet. Nej, jag trycker undan de tankarna. Jag går. Envist. Framåt. Kommer hela tiden på mig själv med att skynda på stegen, trots att jag tycker om att gå. Flanera. Låta tankarna bestämma takten, oavsett tid på dygnet, oavsett var någonstans i världen. Se mig omkring på platser jag aldrig tidigare besökt. Titta på människor. Äta ensam frukost på hotell. Äta ensam middag på restaurang. Ta en ensam öl i baren, prata lite med en bartender, kanske titta på en fotbollsmatch på tvn, kanske bläddra igenom kvällstidningen, slappna av.
Det finns alltid ensamma människor där jag är. Människor som reser, i arbetet eller för skojs skull, precis som jag. Det är så lite som skiljer oss åt. Så ytterst, ytterst lite, men någonting i det jag är belyses ständigt. Jag tvingas alltid förhålla mig. Jaha. På den här bussen var det bara män. På den här gatan. På det här hotellet. På den här vägkrogen. Jag får stålsätta mig. Slipa argumenten mot varje litet hej, varje litet hej, varje litet hej, varje litet hej. Världen blir full av dessa strålkastare, strålkastare som låter, så här: Lilla gumman! Det var mig en redig tös! Jag kan hjälpa dig med väskan! Du vet den här stan… Hej, sexy… Jag kan visa dig… Jag skulle gärna vilja…
Och jag har ingen möjlighet att säga att jag skulle vilja något helt annat. Vad hjälper det om jag blir förbannad? Om jag skämtar till det? Om jag ignorerar? Skadad är redan skedd, makten redan utövad, i det att hur jag än handlar är jag redan utpekad som någonting annorlunda. Titta på dessa förbannade kurvor som inte går att dölja! Titta på mina höfter och min längd, min förväntade klädkod och min lilla kroppshydda! Vad jag är vacker! Vad är det du säger när du säger det till mig? Du säger framförallt: En sån som du har inte rätt till sin ensamhet.
Att kräva jämställdhet är att kräva rätten att leva sitt liv till fullo. Det är inte svårare än så. Att till fullo vara människa, oavsett var, när och i vilken roll. Oavsett vilket förhållande man har till sin kropp, och vad andra kan tänka om den. Det handlar egentligen om hyfs. Om att se någon i ögonen, och där se en människa. Eller vad tycker du? När man ser en sån söt person måste man ju prata. Du kan inte gå ensam här! Ge mig ditt nummer! Ge mig det då! Jävla hora! Jag vill ju träffa dig igen!
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/415481?programid=1165