Tankar för dagen, för Sveriges radio
12 juli 2016
Plötsligt var den bara där. Tryggt och stadigt stod den, med röda fjällande stammen, med det mörka gröna, med barren och kottarna – jag bara stirrade. Kunde först knappt tro att det var sant, men konstaterade sedan för mig själv, med ett mjukt hugg i magen – nämen titta, en tall.
Jag hade rest så länge, och varit så långt, långt bort, i fullkomligt främmande och storslagna miljöer. Allt var nytt och vackert och spännande, och så plötsligt – en tall.
Inte visste jag att jag skulle reagera så känslomässigt på det.
Jag har i tre års tid känt en molande värk, något lite bortanför orden, som om jag saknade en kroppsdel. Fantomsmärtor i min förlorade arm – någonting fattas mig. Någonting som inte är avgörande, men övergripande, någonting som… snålblåst. Horisontalregn. Tusen nyanser av grått. Jag har saknat Göteborg. Saltstänk i ständig halvkuling, lukten av avgas och hav, spårvagnslinjerna och bjällerklangen och fulbetongen, snömodden, ishalkan, de kolsvarta vintrarna och sommaren som en ljuvlig parentes av mjukt. Regn. Och fiskmåsarna som skriker och bohusbergen som rullar och jag som dumlitar på varenda människa, för jag tycker att de pratar en sådan förtroendeingivande dialekt. Denna klämkäcka självgodhet jag inte kan få nog av och den karta jag kan utan och innan, så väl att jag alltid, alltid kommer hem i tid. Parkerna och träden och korsningarna. Som en kroppsdel. Som ett tillstånd. Som en plats där allt får vara i mig, som en plats där jag finns till. Änna.
Ja, jag har saknat Göteborg som om jag saknade mig själv. Det har ingenting med Göteborg att göra.
Det handlar om en tall jag såg i södra USA.
Man väljer inte sin första miljö, man bara får den – paketpris, här kommer familjen och här kommer landskapet! Detta kommer du tvingas leva med så länge du lever, ständigt återvända till och oavbrutet bearbeta för att på något sätt förstå varför du beter dig som du beter dig. Orättvist? Ja, i allra högsta grad, men likväl sant.
Ett mjukt hugg i magen bland barren och kottarna, en plötslig insikt: det finns en plats där jag är hemma. Oavsett var jag befinner mig, så finns den platsen, om den så bara finns inom mig, så finns den platsen. Det luktar tång och avgas där. Bergen är kala och det blåser nästan jämt, saltstänk från havet blåser in, och bilarna tutar och måsarna har byggt bo på taket. Ja, en gång om året blommar nyponros och kaprifol, kommer med sina dofter, klänger sig mot ljuset, väller fram, inuti mig, för det har slagit rot. Oavsett var jag går, oavsett vart jag tar jag vägen så står den kvar, med röda fjällande stammen – insikten att det finns en plats som heter hem. Det är gott så. Det växer tallar där.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/747765?programid=1165