Tankar för dagen, Sveriges radio
12 september 2015
Av med kläderna på underkroppen, upp i stolen, frasande papper mot naken hud, benen brett isär, lampan som en strålkastare mot det allra mest privata och så stålinstrumenten, kalla, och plasthandskarna och glidmedlet och en mycket lång tops och nu känns det kanske lite obehagligt? Sådärja. Där är livmodern. Allt ser fint ut. Allt är fint. Du är jättefin.
Och jag känner mig jättefin.
Jag tittar upp mot barnmorskan. Hon fortsätter under tystnad och jag sväljer hårt, för det känns som att jag befinner mig i ett hemligt rum. Som ett sällskap eller en förening för de insvurna, att detta är en rituell handling. Jag har hela mitt liv upplevt att kvinnligheten har begärt något av mig som jag inte kan ge. Ett ok, en förbannelse, en evig förvissning om att jag aldrig kommer att bli normal, för den normaliteten som erbjuds passar inte. Här är jag plötsligt jättefin, där jag ligger och särar på benen. Obönhörligen en del av kvinnligheten, men för första gången inte i mitt beteende utan endast, och tillräckligt så, av medicinska skäl. Barnmorskan tar prover. Klistrar etiketter på rör.
Allt står tydligt och klart för mig: nej, samhället är inte byggt för kroppens cirkelrörelse, men jag styrs av den. En vecka glad, en vecka ledsen, en gör det ont och en känns det helt normalt. Och så om igen. Glad, ledsen, ont, normalt. Vecka efter vecka, månad efter månad. Jag vet det, barnmorskan vet det och därför är vi med i samma hemliga sällskap. Min födslorätt och min arvssynd – jag är ju för fan allergisk mot äpplen, protesterar jag – men vad hjälper det? Motvilligt trycks jag mot det hemliga sällskapets barm, och motvilligt slappnar jag av, den motvilliga tryggheten är överväldigande, för den finns ingen annanstans.
Barnmorskan ler. Hon säger ingenting, men jag föreställer mig att hon hälsar mig välkommen, när jag gör som hon säger och skjuter fram underlivet ytterligare så att hon ska komma åt. Talar det hemliga sällskapets språk.
Säger vi är många, vi är dolda, vi har alltid funnits. Säger vi gör inte revolution, utan överlever. Det är det som är vår styrka i en orättvis värld.
Hittar naturläkemedel som hjälper mot humörssvängningarna. Munkpeppar, magnesium. Vi dricker tranbärsjuice och smörjer in med kokosolja. Förklarar inte orden ingen annan kan, bara säger dem. Endometrios. Vestibulit. Bartolinit.
Vi har kunskap men ingen makt, så vi uttalar orden långsamt. Säger Graviditet. Förlossning. Vet att bara vi vet vad det verkligen betyder. Säger att det är helt naturligt. Foglossning. Hemorrojder. Alla. Tänkbara. Kroppsvätskor. Samtidigt. Det är helt naturligt, säger vi och skrattar, i brist på bättre. Och sen kommer klimakteriet!
Vi säger ägglossning och fnittrar till, blinkar menande. Vet vad svamp är, hur cystor känns, vad en abort innebär, vad abortmotstånd innebär, vad ett missfall gör, vi lovsjunger preventivmedel om inte annat så för att det ju är det enda resten av samhället har givit oss, så vi säger tack och skriver humörssvängningar, minskad sexlust, viktuppgång, obalans i underlivet etc. på listan över saker att ha i beaktande. Vi ägnar oss sedan åt att veta om det.
Bär våra kors. Bär mer än andra, vi vet det, att vår allmänna erfarenhet förminskas till att vara något unikt. Vi fogar oss och suckar. Kvinnliga besvär avfärdas och har alltid avfärdats som något privat, för en liten grupp, någonting hemligt, så vi byggde våra hemliga rum. Välkommen hit, du är en av oss, även om vi förstår att du alltid trivts bättre på utsidan, så har du inget val med din livmoder och din PMS.
Barnmorskan som inte har talat, tystnar i mitt inre. Då var vi klara då, säger hon och jag krånglar mig ur gynstolen. Det hemliga rummet stängs. Hon drar för draperiet så att jag kan klä på mig ifred. Ikläda mig något annat, anpassa kroppen efter det som är utanför, dölja det faktum att jag ingår i ett hemligt sällskap som heter Kvinnligheten och där min kropp får vara min, utan motprestation. Jag önskar så att det kunde vara lite längre. Önskar så att det värker i själen att det någonstans på jorden fanns ett hemligt rum dit dörren fick stå öppen. Om så bara för ett ögonblick, att inte behöva ursäkta sig. Nej, jag är inte galen, jag har en kvinnokropp. Att det kunde få vara okej, att det alltid fick vara normalt. Barnmorskan säger något om vädret. Jag säger hejdå, tack så mycket. Bär med mig orden som en välsignelse, låter de dröja kvar några steg till, ut i världen. Allt ser fint ut. Allt är fint. Du är jättefin.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/601605?programid=1165