Tankar för dagen, för Sveriges radio
19 sep 2015
Det tar tid att veta vem man är. Man kanske aldrig får reda på det. Det kanske bara är så att när man tror sig veta, så vet man egentligen endast vad man inte är. På gården där jag växte upp lekte vi som barn gör. Vi lekte mamma-pappa-barn och djursjukhus och Landet för längesedan och teater och prins och prinsessa och allt vad det var.
Vi var givetvis ärkekonservativa. Det brukar ju barn vara, som den grymmaste av alla samhällets speglar. Pappan gick till jobbet, mamman var hemma, prinsen räddade prinsessan och lillasystern var alltid sötare än lillebrodern.
Oftast gick det till så här. Man sade: vad ska vi leka? Mamma-pappa-barn? Okej, då vill jag vara lillasyster och så får du vara mamma. Och man bara: näe, jag var mamma förra gången, nu vill jag vara katt! Och då fick man vara katt.
Jag ville hellre vara prins än prinsessa, hellre storasyster än lillebror. Min syster hade en prinsessklänning hon jämt skulle ha på sig. Alla ville då och då vara hund eller katt. Då fick vi leka kattfamilj istället. Allt var påhitt och det skulle vara roligt. Om någon mitt i leken tröttnade på sin roll, fick man byta.
Efter ett tag tyckte jag inte att det var jätteroligt att vara prins heller, men jag ville verkligen inte vara prinsessa. Det var jag helt säker på. Då fick jag vara prinsessans kompis. Eller husdjur. Och så kunde vi fortsätta.
Kanske var rollerna som just roller tydligare för att vi helt slumpmässigt bara var flickor, stöpta i ungefär samma form. Ingen kunde helt enkelt ha förtur till något på grund av yttre omständigheter, som kön. Vi valde helt fritt.
Nuförtiden tänker jag ofta på det. Min uppfostran var, som allas uppfostran, ett nät av detaljer. En liten knuff hit, en annan dit och så har man blivit något – föräldrar, syskon, vänner eller bristen på dem, samhället i stort, området och tiden man växer upp i – allt lämnar spår, pressas genom det som av en rent magisk anledning finns nedlagt i varje människa. Jag blev till.
När puberteten kom, som en jordbävning till våran trappuppgång, var det första gången jag försökte sätta ord på vem jag var. Jag gjorde det med glädje. Äntligen, sade jag, nu är leken slut! Kolla på mig! Kort därpå insåg jag att jag hade missuppfattat alltihop. Man fick visserligen välja också som vuxen, men inte längre fritt. Långt ifrån.
Min besvikelse var enorm. Det var som att världens ögon riktades mot mig och sade: Här är din ålder, ditt kön, din hudfärg, din nationalitet och ditt språk. Detta förväntas av dig då. Försök inte med nåt annat. Jag kunde inte för min logik förstå det.
Det kan jag nog fortfarande inte. Får jag välja är jag mycket hellre vuxen än barn, men det är något som fattas mig. Det skulle ju vara roligt, och det blir roligt när man får välja själv. Det fria valet kan aldrig vara oåterkalleligt. Det kan inte fattas utifrån redan givna ramar. Då är det något annat. Jag måste få ångra mig.
Byta om och byta upp, skoja till det. Hur ska jag kunna veta vem jag är, när jag är olika? Hur kan någon tro något annat om en människa när alla som är människor vet hur mångfacetterade vi är? Varför ska det vara så förtvivlat svårt? Att vara både prinsen och prinsessans bästis, ibland hennes husdjur.
Att vara mamman och pappan och barnet. Att inte vara prinsessan. Att se allt det, i sig själv och i andra. Det tar tid att veta vem man är. Det kanske bara är så att när jag har trott mig veta, så vet jag egentligen endast vad jag inte är, för det är bara roller vi spelar. Idag vill jag vara lillasyster så får du va mamma. Och man bara: näe, jag var mamma förra gången, nu vill jag va katt!
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/604451?programid=1165