Tankar för dagen, för Sveriges radio
26 septemer 2016
Att människans mest utmärkande drag är anpassningsförmågan har jag länge hävdat. Det djupast mänskliga, varken ont eller gott, bara formbart. Man blir det man har behövt vara, alltid i förhållande till andra människor.
Det slår mig att jag närmar mig den punkt då jag har fler minnen från en tonår och ett vuxenliv, än från en barndom, det slår mig också att snart kommer även den punkt att passeras då vuxenlivet väger över. Då jag inte längre endast är en produkt av min familj och min uppväxtmiljö, utan också av det som kom sen. Ett mer självvalt tillstånd. Ett alldeles eget ansvar att förvalta, vad formar mig till det bättre, vad till det sämre – här har du ditt liv, du människa, vad vill du göra med det? Jadu. Tackar som frågar.
Min gammelmorfar fick problem med hjärtat i början på 70-talet. Bypasstekniken, när man med ett blodkärlstransplantat leder blodet förbi ett tilltäppt kranskärl, var då helt ny. Den första lyckade operationen hade utförts i Argentina 1967 och i Sverige hade än så länge bara ett fåtal patienter opererats. Man sade till min gammelmorfar att det var en chans på tre att han skulle överleva och han sade kör i vind – eller något liknande, inte vet jag exakt hur han uttryckte sig, däremot vet jag att han opererades.
Och att det gick bra. Han överlevde. Han var tvungen att ligga kvar på sjukhuset en längre tid för observation och när han skrevs ut hade det gått månader. Något av det första han gjorde då var att besöka den seglarförening i vilken han var ordförande. På det första mötet berättade de övriga styrelsemedlemmarna att de hade flyttat på en brygga för jollarna under hans sjukdomstid. Min gammelmorfar reste sig då upp. Jag föreställer mig att han började lugnt och sansat och sedan eldade på, mer och mer. Han kände väl sig förorättad. Borträknad. Jag vet inte. De hade ju inte rådfrågat honom, ordföranden, när de flyttade bryggan, och han skällde därför ut de efter noter. Så till den milda grad skällde han ut dem att ett blodkärl till slut brast i huvudet på honom och han dog.
Här har du ditt liv, du människa.
Jag tänker ofta på den historien, för att det är en så bra historia. Sann, ja – så sant något kan vara när det återberättas i tredje generationen. Det har väl dragits samman, kryddats lite, blivit mer anekdot och mindre tragik, men den är sann. Tänk att något sådant kunde hända. En dramatik som i sig är tillräcklig. En slags mening med att ha funnits till.
Kanske är det just anekdoten som tar vid när barndomen tar slut. I famlandet efter en mening anpassade jag mig mycket riktigt till underhållningen. Började slänga mig med orden kring mitt eget liv och göra berättelsen såpass bra att ingen varken kunde eller ville ifrågasätta sanningshalten. Alla älskar ju en bra historia och livet är en karusell, det snurrar visserligen för fort ibland, men har man suttit kvar tillräckligt länge så svajar det ju först under fötterna när man kliver av.
Jorden liksom öppnar sig. Frågar efter något att hålla sig i, en anledning vilken som helst. Insikten om att ingenting är förgäves om det kan förpackas och föras vidare. En historia. Anpassningen är människans mest grundläggande egenskap, och vi anpassar oss efter varandra. Speglar oss. Berättar. Min gammelmorfar fick problem med hjärtat. Jag minns snart mer från mitt vuxenliv än från min barndom. Jag har snart fler historier därifrån och jag berättar dem. Svarar så. Här har jag mitt liv, jag människa, och vad vill jag göra med det? Dra efter andan när du drar efter andan. Skratta högt åt absurditeten när du skrattar högt. Röras till tårar när du gråter. Säga: livet, så stort det är. Tänk att också det kunde hända.
Läs mer: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/607801?programid=1165