Ibland tänker jag på hur Jantelagen hela tiden får stå som symbol för det yttersta av allt ont. Du ska inte tro att du är nåt. Du ska inte tro att du är lika god som vi. Du skall inte tro att du är klokare än vi. Och så vidare, den hamrar ju in i en med oerhörd kraft. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi. Du ska inte tro att du vet mer än vi. Du skall inte tro att du är förmer.
Jag är visserligen en produkt av en skandinavisk kontext, där Jante (infogad historielektion: nej, Jante är inte svenskt, det är en påhittad lag skriven på norska av en dansk författare) anses vara en grundbult i skapandet av sig själv som människa – men ändå. Jag vill gå i Jantelagens försvar. Orsaken är mycket enkel. Jag dansar off beat.
Off beat, säger ni, vad menar du med det? Ur takt, menar jag, i en alldeles egen rytm på dansgolvet. För mig är musik i första hand en ursäkt till att få röra sig, oregelbundet och fånigt, så det är vad jag gör. Studsar runt i en inre, fullständigt obegriplig takt, och tolkar andras skratt som enbart välvilja och rusig glädje. Jag har inte kopplat att andra rör sig till musiken – överhuvudtaget inte – förrän alldeles nyligen. Insikten drabbade mig visserligen med skam och brännande kinder, men sedan mindes jag. Du ska inte tro att du duger till något. Du ska inte skratta åt oss. Du ska inte tro att någon bryr sig om dig. Jante. Kom som en befrielse! Är jag ingen kan jag dansa precis hur vill! Nej, jag inbillar mig inte att jag är bättre än er – men det är ingen ursäkt till att inte göra det! Jag tror inte att ni bryr er, så jag kan!
Jag är givetvis medveten om att det inte är grundidén i Jantelagen, och att det finns massor av sorgligheter kopplade till förtryckande sociala strukturer – men jag tror att man inte ska glömma bort denna lyckliga konsekvens av det hela. Att alla går omkring och tror att de är lite lagom värdelösa är väl inget problem, så länge ingen sätter sig över, säger att jag är idealet, det är ni andra som är fel. Och vad är man, när man tror att man är något? Är man något i sig själv, eller är man något i förhållande till någon annan? Någonting bättre än det sämsta, lite bättre än er andra, lite bättre än dig.
Jag är heligt trött på självförverkligande och självgodhet. På uppdelning av människor, där varje misslyckande skylls på den enskilde, där allting ska mätas, upp, ut och på papper i tabeller, resultat ska redovisas och jämföras med andra. Du skall inte tro att du kan lära oss något, tänker jag. Ödmjukhet är något av det vackraste vi har. Det vet vi ändå, om varandra. Kom och dansa med mig!