Jag läser det lite här och var, hör det sägas. En skam för Sverige. Jag skäms, säger folk, jag skäms över att vara svensk när någonting sådant här händer. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet att det är lättare för mig att rycka på axlarna, eftersom min svenskhet aldrig ifrågasätts. Jag både ser ut och låter som om jag kommer ifrån det här landet. Jag kan säga vad jag vill om det. Skämta. Vara stolt. Skämmas. Midsommarfirande och älgjakt, kan jag säga. Hembränd sprit och Tranströmer. Lagom och Jante. Zlatan och Utvandrarna. Våld på öppen gata och motdemonstrationer. En liten nordeuropeisk avkrok med stora skogar och Ikea-varuhus. Sverige.
Jag tycker att det är både tryggt och skönt att ha vuxit upp i detta system, som givetvis ser sig som världens centrum, trots den obevekliga periferin. Det är så lätt att vara svensk. Ingen är särskilt arg på en. Ingen förknippar en med massmord, förföljelse eller diktatorer. Det är lockande att räta på ryggen. Säga titta här, vad bra vi svenskar är! Vi har kommit på flera festliga uppfinningar, några multinationella företag och härlig popmusik!
Jag blir så rädd nuförtiden. Jag känner hur det faller inombords, när det system som är landet Sverige faller samman. Jag vet ju att jag som medborgare har ett ansvar, och att det ansvaret väger tyngre och tyngre för varje slag mot vårt gemensamma som utdelas. Jag vrider mig under formuleringarna, säger: nej, jag skäms inte över Sverige. Jag är inte stolt. Jag tror inte Sverige om någonting alls – det är ingenting annat än min historiska kuriosa. Kan det inte få vara bara det? Det ofarliga skämtandet, med öppna dörrar, det kulturella utbytet. Gulligull. Små grodorna och surströmming. Natten går tunga fjät. Allemansrätt och pappaledighet. Det här föddes jag in i – vad fick du? Vad fick ni? Det var väl roligt att höra!
Men när det går sönder har det gått sönder. Vi tar vårt ansvar och samlas, för vi måste göra det. Det är en överlevnadshandling. Inte Sveriges överlevnad, utan vår. Lika lite som nazistiskt våld är en del av den svenska kulturen är yttrandefrihet och demokrati det. Sådant är saker vi väljer. Hela tiden, varje dag. Ingenting av det goda vi slår oss för bröstet för kan någonsin tas för givet. Ingenting av det har någonting med svenskhet att göra. Att säga att någonting är svenskt är att stanna upp, att förringa sig själv till ett ord, och ordet till det man själv råkar vara. Sverige är, liksom all kultur och alla sammanhang, i ständig rörelse och ständig förändring. Sverige är ingenting. Jag säger det igen: Sverige är ingenting. Ingenting att skämmas för, ingenting att vara stolt över. Men: i ett samhällssystem och i en gemenskap finns alltings möjlighet.