Ha…, säger jag. På västgötska. Inte ett skrattande haha, inte ha som i att äga, nej – det som varje västgötaklimax mynnar ut i och som varje paus är på schlätta. Det som tystnaden kan fyllas med, utan att motarbeta den. Det finns väl lika många tillvägagångssätt som dialekter, en skåning har sitt långa ja, en norrlänning låter norrländsk och andra kanske får ur sig ett utdraget joråsatteh – vad vet jag! Jag har funnit svaret. Ha.
Lilla, lilla västgötska ord! En sån tröst du skänker! Vad betyder det? Ingenting mer än att ingenting egentligen finns att säga. Detta kom till mig och jag handskas med det bäst jag kan, samtidigt och hela tiden. Överraskning följer på förvåning, sorg samsas med glädje, med ilska och frustration, livet blåser igenom mig! Sköljer fram som stora salta vågor – allting händer, bara händer, och där står jag som siste man till rakning. Ha. Rakning, sade du? Mina små patetiska strån, oregelbundet utspridda över hela kroppen? Det ringer arga människor och skriker på mig i telefonen. Jag sitter på tåget. Jag lyssnar och väntar på en öppning. Den kommer inte. De lägger på. Någon vill plötsligt ha en politisk diskussion, sådär lite avslappnat fram emot småtimmarna. Vevar med armarna och ropar kinapuffar, tintin, censur och negerboll. En annan skyller på mitt beteende. Mitt beteende? Vi har väl inte träffats? Pratar jag inte i telefon nu också? Jag beskylls plötsligt för att vara kvinna, det händer ofta och jag kan inte annat än att nicka och hålla med, det är ju sant, men jag tappar tråden, vad skulle du säga med det? Modigt av mig, att arbeta! Betyg är motiverande! Liksom hårdare straff! Pensionssparande är rimligt att tänka på i 20-årsåldern, riskkapitalister sitter som handen i välfärdshandsken och lika solbrända som krigsskadade flyktingar känner att norr om polcirkeln – dit ska vi och utnyttja systemet! Kränkt kan man bara vara då man äger formuleringsförmågan och uttrycksmöjligheterna. I Sverige kan vi allt lite bättre än alla andra. Ha.
Lilla, lilla västgötska ord! En sån tröst du skänker! Sköna, sköna påminnelse om att vi aldrig ska tystna, men att vi får välja våra strider. Särskilt nu. I allra högsta grad i detta mörka nu, när så mycket gör riktigt ont, och ritar stora, fula ärr över samhällskroppen. Hatet pyr och sipprar in i både myndighetsspråk och vardagstal, slagen slår blint över djupare klyftor och till slut orkar man varken ducka eller slå tillbaks. Men även då fortsätter livet, fortsätter hela tiden att hända. Man får bygga upp spänningen om man vill. Berätta en historia med stil, måla karaktärerna med klara färger, framföra välgrundade argument på väg mot en klockren ståndpunkt och då, när vi alla väntar på upplösningen, endast lämna detta. En mycket tom hand, utsträckt i intet. Ett förlåt och ett tack och ett hejkomochhjälpmig – för vad ville jag säga? Vad ville du? Vad är det vi pratar om egentligen och knyter jag verkligen ihop den här säcken bra nu? Inte det? Ha.