Nog är det sant att barndomen aldrig tar slut, den bara mattas av. Ligger som ett sjok av bilder, smaker och direkta impulser i vårt inre. En plötslig rörelse, en välbekant röst, en doft av parfym eller nybakt bröd och så är vi där igen. Nog är det sant att det finns saker vi sörjer frånvaron av. En ordlös tillvaro. Att få möta världen med öppet sinne, där ingenting är märkligare än någonting annat – för allt är märkligt. Ingen konsekvensanalys, inget varför eller därför, bara att. Där det vackra är vackert och det trygga tryggt, livet endast är i början och vi får veta det, med hela vår existens. Sen kommer resten. Sen blir man stor. Till dess får vi stapla bilderna på varandra och krypa ihop i stora famnar, utan att behöva ta ansvar för mer än vår givna uppgift att växa upp.
Jag kan mina miljöer och jag saknar dem alltid. Det finns en solig sommargård i Göteborg, där luktar det starkt av jasminbusken vid porten. Sandlådesanden letar sig in innanför tunna kläder, vi tävlar om vem som kan hoppa längst från gungorna. Där finns en pulkabacke och en iskana och våra föräldrar ropar in oss från balkongerna när det är dags att äta. Det luktar varm choklad och snömodd och clementiner. Det går att tumla fram och tillbaka i overall och jag kan gömma mig i grovsoprummet när jag vill vara ensam. Det finns stora starka vindar runt en liten stuga på västkusten. Saltet från havet klistras över huden och allt är tång och fiskmåsar, tappra björkar i klippskrevor och ljungbuskar att vila i. Solen på andra sidan ögonlocken, och världen är varm och mjuk och flammande röd. Det finns ett rött hus med vita knutar i skogen utanför Mariefred. Där kan jag allt, det finns en rotvälta och två stora, vilda hundar, en potatiskällare och en lillstuga och där sover jag och min syster och räknar kvisthål i väggarnas plankor. Det finns berg och stenar och grusvägar och dofterna kommer till mig, ja de kommer till mig! Orden formades långsamt i munnen och svarade alltid mot ett konkret ting. Ingenting var egentligen obegripligt och jag var ett i mig och alltid på väg framåt.
Nog är det sant att barndomen aldrig tar slut. Den mattas bara av. Den ligger som ett sjok i varje vuxen människa, för ingen är färdig nog. Ibland tränger den igenom, i obönhörliga besked, i plågsamma, smärtsamma slut, i darrande röster på andra sidan telefonen. Låt oss krypa ihop i fosterställning då. Låt oss sträcka oss i vårt inre efter de varma armar som en gång hållit om. Gripa efter det trygga som vilar där, nakna och skälvande. Att vara barn är ju att inte ha ord för vad som händer. Det vackra bara sker, utan några förklaringar, och är så vackert då. Det onda gör så ont, går inte att ursäkta utan är allomfattande och oförklarligt. Det är en ordlös tillvaro. Det är att få vara hudlös inför världen. Och det slutar vi aldrig vara.