Jag är vit i ett vitt land. Vintern kommer, med frost och snö, och jag är så vit att jag inte syns emot bakgrunden. Jag lever ett vitt liv, en vinnare i ett rasistiskt samhällssystem. Därför påstås jag inte förlora någonting. Jag drar luvan över huvudet i skydd mot vintervindarna, det rinner mellan fingrarna på mig. En oformulerad förlust, någonting oåterkalleligt. Om jag inte förlorar på systemet som det ser ut nu, innebär det verkligen att jag skulle förlora om det ändrades? Jag blåser värme över händerna. Virar halsduken kring halsen. Att ta sig fram i vinterlandskap kräver rätt sorts kläder och bra skor. Annars pulsar man, mycket långsamt.
Det är sant att jag inte ifrågasätts. Jag tillåts vara individ och är lösgjord från min historia. Jag behöver aldrig förhålla mig till den, om jag inte själv väljer det. Jag kan arbeta mig in i etablissemanget, och inta en naturlig plats. Det är förbehållet sådana som jag. Vi, de vita, som sedan kan backa, vara goda samariter, släppa in dem som står utanför. Inte för vår skull, utan för deras! Låta dem stanna i detta dom, de som endast kan vara här för att vi är fina människor som också låter dem ta plats. Jag behöver aldrig se att jag är en produkt av en struktur, föddes med snöskor, kommer aldrig få veta att jag skulle kunna vara någonting annat. Jag tror att det krävs martyrer och föregångsfigurer för att luckra upp destruktiva normer – men vet jag, vet ni, vad det innebär att vara utanför? Att tvingas se hur maktförhållandet förstärks, för man är alltid där som en ursäkt. Allt talar ständigt om det för en. En tårta. Ett järnrör. En hiphoplåt och en polispiket. Jag kan inte förstå. Jag vet inte vilka fördelar jag får av ren tur, tack vare arbete och ansträngning och vilka som är från vita, för vita, för mig med mitt vita namn. Jag finner bara en väg att gå: rätt in i min egen förnedring. Vill ni följa med mig dit? Inte byta skinn, utan stanna här, i vår egen kropp, och veta att också den begränsar oss. Väga orden på tungan. Fukta läpparna. Pröva det alla som inte är en del av normaliteten ständigt tvingas upprepa: jag är en förlorare. Pröva förnedringen: Jag hade kunnat vara mycket mer, men makter jag inte rår över begränsar mig. Jag är inte klädd för det här vädret. Finns inga pjäxor kvar.
Jag, vi, kan inte förstå, men jag kan skämmas. Att vara vit i ett vitt land. En snöflinga. Att lägga sig över den fuktiga marken, bli till ett kallt och ogenomträngligt täcke. Att glida fram, på skidor. Vad innebär det, egentligen? Det innebär att vi ständigt skapar oss själva som vinnare. Vi håller skräckslaget fast vid systemets strukturer, för vi har lärt oss att annars förlorar vi. Det är inte svårt att trampa upp en stig i snön, om man är många som går där. Jag väger på fötterna. Formar en sista fråga, varför uttalas det aldrig? Det självklara: Att vara vinnare i ett destruktivt system innebär aldrig att man förlorar på att det upplöses. Förändringens möjlighet ligger hos alla. Ansvaret är gemensamt. Pulsa!