Och så har vi alla dessa allergiker. Som de provocerar mig. Deras stora, sorgsna ögon. Deras besvär och krav på anpassning. Öppna inte jordnötspåsen. Släng ut katten, jag kan inte sova på dunkudden och stäng fönstret under pollensäsongen! Kyparn! Är det nötter i det här? Stenfrukter? Laktos? Soja? Fisk? Latex?! Ät det som bjuds, muttrar jag och stirrar skamset ner i golvet.
Vad gäller andra handikapp reagerar jag helt annorlunda. Jag kan givetvis känna mig lite handfallen i vissa situationer – men det ligger som en grundläggande hyfs i mig att vi som samhälle ska göra det så smidigt som tänkbart möjligt för mänskor som haft lite otur med sina fysiska förutsättningar. När det så kommer till allergiker slår jag huvudet i den sympatiska väggen.
Jag stirrar skamset ner i golvet. Jag har snart levt 24 slarviga år och lyckats glömma det mesta – plånbok, pass och biljetter, tiden och platsen och min egen funktion – men aldrig har jag lämnat hemmet utan mina mediciner. Jag är en av de där allergikerna som faktiskt kan dö.
Det är ju så uppenbart att jag själv skulle må så mycket bättre om det nu, till exempel, var förbjudet att servera chilinötter. Att sitta runt ett bord i en trång lokal gör det tungt att andas. Det kliar på armar och i ansiktet. Ibland får jag flytta på mig. Jag lutar mig så långt tillbaka som jag kan, ställer mig kanske upp, stoppar i smyg i mig nån liten tablett.
Har ni haft dessa pinsamma avbrott i intim kontakt – ursäkta mig, men mina läppar är nu av dubbel storlek och jag ska bara stoppa i mig de här tolv stycken betapred-tabletterna – sen kan vi fortsätta! Ingen snabbmat för mig – jag är dödligt allergisk mot sesamfrön! Inga mogna frukter under sommarhalvåret! Inga spinnande kattungar och inget skuttande i björkskogen! Har ni känt det? Ni anar inte hur det provocerar mig!
Jag vet inte hur många gånger jag har tagit den där sprutan. Dra ner byxorna, in i låret och håll kvar i tio sekunder. Darrningarna i kroppen efteråt. Tröttheten som sköljer över en. Att sträcka ut armen och se händerna skaka och fortsätta skaka. Den välbekanta känslan av att ha stoppat i sig något giftigt. Hinna tänka tanken att jag skulle kunna dö – av något som de flesta inte alls påverkas av.
Min längtan in i normaliteten är djupgående och så skört mänsklig. Jag vill inte vara till besvär. Jag vill bli älskad och respekterad. Jag vet att det är något vi har gemensamt, vi människor, och att det därför alltid är viktigast att arbeta för allas rätt att vara. Jag tror på våra svaga och mjuka sidor, på våra fel och brister, och på styrkan och hoppet i varje tillfälle då gruppen viker sig för en enskild, utsatt individ. Trots det finns det inget som provocerar mig så som allergiker. Eller nej – det finns inget som provocerar mig så som mina egna svagheter. Jag vet att det är hårt. Men det är ju pollensäsong.