Jag älskar min mor och många av hennes generationskamrater. Jag tror inte på att dra alla över en kam, men ibland, för effektens skull, kan det vara det enda rätta. Så:
60-talister! Det här är till er!
Det verkar ibland som att föreställningen om 40-talisterna som maktfullkomlig jättepropp lever kvar. Det är inte sant. De har gått i pension, och kan se fram emot en ålderdom kantad av sönderstressade vårdbiträden, vägda blöjor och låsta dörrar, om de inte gör som de har gjort hittills – uppror. Makten innehas av er. Den genomsnittlige ministern i svenska regeringen är av 1963 års modell. Jag dristar mig att påstå att det kan ha en betydelse.
Så, 60-talister! Tänk efter! Vilket samhälle mötte er, när ni klev ut i det som vuxna människor? Hur många klasskamrater hade ni? 20? 25? 35? 40? När ni tog studenten, flyttade hemifrån, började jobba, tog körkort, blev förälskade, flyttade ihop, födde barn – fick ni fast anställning och första handskontrakt då? Låg ni kvar på sjukhuset, kanske till och med i ett eget rum, när ni var nyförlösta? När mötte ni sjukvården för första gången? Hur länge fick ni vänta då? Kände ni den helt onämnbara rädslan, i att jag, eller någon jag älskar, kanske kommer att dö här, endast på grund av ett tidspressrelaterat misstag? Gick era barn på dagis? Kom ungarna hem med stressymptom? Minns ni när ni första gången såg en hemlös människa? Sade man då att vi inte har råd? Brann förorterna? Byggdes vägarna ut? Gick tågen? Fanns kultur även för de som inte hade råd att betala för den? Fick ni högskolebehörighet efter två år på gymnasiet? Gick ni på universitet? Hur länge kommer ni att betala er CSN-skuld? Fick ni jobb efter examen? Gjorde ni karriär? Tjänade ni pengar? Köpte ni en bostadsrätt eller ett hus, kunde ni renovera det med skatteavdrag, sitter ni tryggt på era anställningar nu? Hur låter det för er, när de säger att det går bra för Sverige?
Bra, såklart. Ni tvingas ju inte till osäkerhet och fattigdom, tillfälliga anställningar och andra- eller tredje handskontrakt. Ni kan unna er att lita på samhället, för samhället har funnits för er. Själv pendlar jag mellan uppgivenhet, rädsla och vrede, och hör andra saker: Det är invandrarnas fel! Feministernas! Sossarnas! Jag svarar med min egen förenklade slutsats: det är ert fel. Jag tror inte ni gör det med flit, men ni kan inte förstå hur illa det är. Vad som händer med en människa när det gemensamma aldrig har fungerat. Att man då griper efter förenklade slutsatser – rasism, sexism, egoism.
Så, 60-talister! Ja, jag vet att ni inte är en homogen grupp! Att många av er har levt era liv i fruktansvärda ansträngningar. Att ni också ser och förstår. Men en sak är säker: ni blev vuxna i en tid som trodde på framtiden. Era barn växer upp i en resa mot avgrunden. Så, öppna ögonen! Ännu mer! Vi har redan tagit smällen, låt oss nu dela på ansvaret!