Jag står handfallen i välgörenhetsfrågan. Det är sant att det alltid är gott att ge. Varje gång jag inte ger dör något av det vackra och det mest mänskliga i mig. Det är också sant att varje gåva är en bekräftelse på, och ett upprätthållande av, ett omänskligt system, som inga småslantar i världen kan ändra på. Det är lika plågsamt varje gång. Jag vill inte välja mellan min vardagsmoral och min samhällsmoral, det ska inte finnas någon motsättning där. Jag möter desperata ögon utanför mataffären, jag knyter näven i kylan och jag vet inte, liksom så många andra, vart jag ska gå. Vilken vägledning som helst är välkommen, så jag skriver upp mig på varenda välgörenhetsorganisations medlemslistor, tömmer mina fickor i skramlande bössor och pratar länge med volontärer i telefon – men det hjälper ju inte. De desperata ögonen finns kvar, tränger igenom allt det vackra och allt det mänskliga. Det är klart att man gärna tar till förenklade sanningar. Vad var det senaste? Köp en kaffe till den som inte har råd! Dra ditt strå till stacken. Jag drar mig till spårvagnshållplatsen.
Jag har till slut köpt mig en kontoladdning och sällar mig därför till skaran av frågetecken framför biljettautomaterna som en annan utsocknes. Jag trycker lite chansartat på knapparna. +, V, Å, K – stämpla in och stämpla ut och hej kom och hjälp mig! Även satan blir gammal och full i fan, tänker jag ibland när kontrollanterna trippar på i sina vita, små mössor. Jag letar omständigt efter mitt kort, för om det nu ska ta mig en kvart att fatta hur man betalar, ska det nog ta minst lika lång tid för Västtrafik att kontrollera att jag har gjort det. Jag tänker att de har satt på sig de där mössorna för att bättra på intrycket. Italiensk rost och förseningar, obegripligheter och pengaflöden – men man kan ju inte bli arg på någon som ser ut att komma direkt från ett after-ski för dagisbarn. Man börjar inte argumentera med klämkäcka blondiner och sådär lite sportigt halvrakade män. Man stirrar storögt på dem och får nästan lust att dricksa. Ja, det är sant.
Men de där desperata ögonen har flyttat in på vagnen. De bränner igenom passagerare efter passagerare och jag viker undan blicken. Nej, jag har inga kronor. Tyvärr. Jag är ledsen. Som lite mindre människa slår det mig då – jag kunde ju ha fixat färdbevis åtminstone.
Så ge mig en suspended biljett, chauffören! Ska vi köpa oss till goda samveten bjuder jag hellre på en spårvagnstur än en fika, för ska jag ge, vill jag ge av det vi har gemensamt – och om det drivs av ett pinsamt, vinstdrivande företag, köper jag gärna en bjudbiljett. Ge mig sen ett sjukhusbesök to go! En tandläkartid sospeso och en dagisplats! En brandutryckning extra, en sjukgymnast, en begravning och en teaterföreställning! En klassresa till fjällen där alla får vara med, en chartrad buss med mellanmålsfika och en glad chaufför! Vart ska jag gå någonstans? Ge mig vad som helst. En fråga vad samhället egentligen sysslar med.