Jag följer det politiska spelet med samma energi som andra följer fotbollsmatcher, melodifestivalen, eller bildspel av stora vackra lägenheter till försäljning man bara nästan eller inte alls skulle ha råd att köpa. Nitiskt. Målmedvetet. Timme ut och timme in. För nej – jag tänker inte raljera. Inte hävda att detta mitt intresse som tangerar mani skulle vara bättre än andras intressen som tangerar mani. Jo, jag kan i stort sett kan rabbla upp alla svenska partiledare (märk väl partiledare – statsministrar är ju en barnlek!) sedan demokratins införande, och jag blir lite skakig i knäna när jag på håll ser en uppsatt politiker, oavsett färg. Ja, jag har flyttat på möten för att inte missa partiledardebatten i riksdagen, och jag tror att jag har sett vartenda youtubeklipp som finns med politiska skandaler, felsägningar och mer eller mindre kvalitativ satir. Radion står alltid på. Almedalsveckan är ett kalas, det är outhärdligt långt mellan valåren och herremingud – varför kastar sig inte alla lika handlöst in i diskussionerna som jag gör? Tänker jag. Ibland. För jag tänker inte raljera. Det är inte rimligt att alla ska veta allting, och inte heller att människorna, med så mycket liv i sig, skulle ha tid att följa varje budgetförslag och läsa vartenda partiprogram.
Det är därför man inte får luras. Det krampar i bröstet på mig när jag ser eller hör det. Det finns ju någonting grundläggande som skiljer politik från fotboll och schlager – nämligen det obestridliga faktum att allt som sker i den politiska sfären påverkar våra förutsättningar. Det är inte på skoj, hur humoristiska uttryck det ibland än tar sig. Oavsett vilken ideologi som ligger som grund för ens inställning till omvärlden ropar en rungande majoritet att vi ska leva i en demokrati. Vi ska leva här tillsammans. Min roll och min plats är beroende av din roll och din plats, vi drar alla slutsatser utifrån den information vi får och kommer sedan gemensamt överens om vad som är bäst att göra. Så vad är det här för utspel? För strategier och väljarbarometrar, kommunikation och kampanj?
För visst kan vi rasa över dopningsskandaler, men vi lutar oss samtidigt tillbaka i en barnslig ro över att politik är ett fult spel. Det är det väl, men det ska vara ett fult spel med öppna kort. Det är inte rimligt att det krävs ett maniskt intresse för att få grepp om hur samhället fungerar, det är ett skärande misslyckande ifall mänskor inte kan skilja oppositionen från regeringen. Det är en putsad fasad som gör oss så fruktansvärt ensamma och sårbara, det är ljug och hittepå och lika omoraliskt som farligt. Jag vet inte vem jag ställer till svars, men jag sparkar ut bollen i brist på bättre, sätter på mig min eurovisionsjacka i paljett och slår – lika förhoppningsfullt varje gång – på radion.