Jag ska famna hela världen och hålla den hårt till mitt bröst. Ty överallt bor människor som är människor som är människor – och vi har mer gemensamt, än vad som nu skiljer oss åt. Jag tänker på detta när jag långsamt stavar mig igenom varje samtal. Orden måste sjunka in, det tar tid – så oändligt lång tid! – och bearbetas. Skilja ut vokaler och konsonanter, kasta om ordföljden och multiplicera tjog på fingrarna innan jag förstår. Jag förstår, säger jag och känner mig som en idiot. De talar till mig som till ett barn, överseende och ivrigt uppmuntrande. De lägger sig på min nivå. DeT äR Roli-g-t att tala sven-sKA. Vänder sig sedan till någon annan och kommenterar det, jag följer läpparnas rörelse och räknar på fingrarna. Syv og halvfems. 97. Jag förstår. Men vad har det med saken att göra? Ingen aning, samtalet har tagit sig vidare, jag är inte längre med. Jag ler. Som en idiot ler jag och skrattar när de andra skrattar, fastän skämten går över huvudet på mig. Famna hela världen och hålla den hårt till sitt bröst, tänker jag envist.
För jag är en människa utan språk och jag vet inte vad som nu finns kvar. Jag är så rotad i det svenska – jag är mästare på det! Det finns inte en nyans jag inte behärskar, intet ord är mig främmande. Jag kan min historia och mitt språk utan och innan, och ägnar livet åt att försöka lära mig allt. Det är mitt, för jag rör mig här med självklarhet. Mellan dialekter, sociolekter och brytningar, alltid i ett givetvis och med ett grundmurat självförtroende. Jag kan. Jag vet. Jag är. Och så plötsligt står jag utan det. Jag försöker förtvivlat hitta mig själv i det som är kvar. Vad är den människa som är en människa som är en människa som är jag?
En svensk. En ung blondin som skriver dikter på ett främmande språk. Kvaliteten därför okänd. Förutom det: en människa som sover och äter och skrattar, som alla andra. I behov av tröst ibland, i behov av värme och närhet, av sammanhang. Jag befinner mig här helt frivilligt. Det är en självvald exil i Köpenhamn under våren och jag kan när som helst avbryta. Ingenting i min situation är av nöden. Det är inte heller så svårt att förstå danska. Jag läser tidningen friktionsfritt. Jag lär mig de besvärliga orden – inte konstigt utan märkligt, inte roligt utan sjovt – och det funkar. Trots det inser jag så fort jag öppnar munnen att här, i det här landet, är jag en annan. Halv. Det finns en stor sorg i det, för så många är de som tvingas till andra länder av nöden, och då till andra språk. Nya vokaler, främmande ordföljder, nyanser omöjliga att uppfatta. Människor. Som sover och äter och skrattar, i behov av tröst ibland, av värme och närhet, av sammanhang. Det är därför vi bör famna hela världen och hålla den hårt till vårt bröst, ty en människa är en människa är en människa, och den människan i oss alla är lika mycket jag som du.