Det är skillnad på folk och folk. Vissa kan springa, vissa kan räkna, vissa kan berätta historier. Det finns de som aldrig har upplevt någon stor sorg, och de som har mycket ont, i kroppen och hjärtat. Det är skillnad. En tid i livet tvingas alla dessa, med olika behov och förmåga, in under samma tak. Vi har kommit överens om att det är bra. Det tycker jag med.
De senaste åren har jag besökt hundratals skolor. Genom skogar, åkrar och höghusområden, genom varje samhällsklass och in i varje gymnasieprogram – där har jag varit, en timma eller två, ibland hela dagar, för att sedan dra vidare. Jag åker omkring som Författarbesöket, håller i lektioner i skrivande, gör skolföreställningar eller föreläser. Som den utifrån kommande, är jag även där som betraktare. Jag ser – annat vore omöjligt. Jag ser när lärare ser eleverna i ögonen, och jag ser att de då tittar tillbaka.
Det hörs ett ständigt mantra från regeringshåll att alla människor kan, och därför ska, arbeta. Arbetslösa ska arbeta, sjukpensionärer ska arbeta (men försök i alla fall!), ålderspensionärer ska arbeta. Arbetslinjen är rak och leder hela vägen in i framtiden. Det är märkligt, i och med att samma politiker påstår att alla inte kan, och därför inte ska, utbilda sig. Alla klarar inte av de teoretiska ämnena. Alla kan inte stava, räkna, läsa. Jag kanske är naiv eller tursförföljd, men jag har inte träffat en enda elev som inte har fattat vad jag säger, inte mött en enda klass som varit omöjlig. Jobbiga – ja! – men det är en helt annan sak. Trasiga, hopplösa, störiga och oförskämda. En fjortonåring ska ju testa gränserna, och passera dem då och då. Även så en sextonåring eller artonåring. De är inte färdiga! Det är väl ändå därför vi har kommit överens om att skolan ska finnas. En människa på väg vet inte vad hon vill bli när hon blir stor. Hon ifrågasätter. Hon lägger fötterna på bänken framför och vägrar att ta av sig mössan. Det är därför hon måste pröva allt och ges alla möjligheter. Hon måste ångra sig och göra fel. Hon måste bli sedd, i ögonen, som människa.
Jag lider ofta med lärare – inte för deras oändligt viktiga och underbetalda arbetsuppgift, ständigt inför publik, utan för att det pratas över huvudet på dem. En bra lärare är det viktigaste av allt. Det vet alla. Det har ingenting med betygssystem eller ordningsregler att göra. Det handlar om att eleverna är där som människor, inte som problem som ska lösas. Det låter som om hela skolväsendet är ett problem som ska lösas. Trots att de allra flesta lärare vet – det som spelar roll är att se varann i ögonen. Se vad som finns där. Se att det är skillnad på folk och folk, att vi alla har olika förmågor och olika behov. Och sedan det viktigaste: detta är inget hinder. Alla kan. Det har bevisats tusenfalt och det bevisas dagligen, i varje ort, på varje skola, i vartenda klassrum.