Jag begär endast av livet att det ska stå i min makt att råda över det. Det är stora anspråk. Jag vet. Trots att förutsättningarna endast är de som är mig givna, förväntar jag mig ändå att jag ska få välja vilken roll jag vill spela. Får jag det? Då väljer jag Mr. Rochester. Han i Jane Eyre.
Mr. Rochester är mörk och mystisk, en kringresande gentleman. Jag är en kringresande poet – strålande! Så jag försöker. Ja, som jag försöker! Ni skulle sett mig på en festlig fest för viktiga personer. Jag lutade mig världsvant över bardisken, såg en ung, vacker man djupt i ögonen och sade med beslöjad röst: Jag är…poet. Han stirrade förvånat på mig. Vände sig sedan sakta och demonstrativt om, och jag stod och dumstirrade på en ryggtavla. Jag har lutat mig tillbaka så många gånger, avslappnat särat på benen som en annan karlakarl och de enda reaktioner jag har fått är gapskratt eller besvärade anmärkningar – ska du verkligen sitta så? Ja, det ska jag. Vänliga väninnor har upplyst mig om att enklaste vägen till social framgång är lägga huvudet på sned och tindra med ögonen, men jag vill inte. Jag vill inte vara blyg. Jag vill vara mystisk. Jag vill vara det med värdighet. Får jag det? Nej, inga fnittrande tonårspojkar samlas kring mig efter ett lyckat festivalgig. Endast typerna som dumpar över en tättskriven diktsamling de gärna vill att jag ska läsa, så kan de sedan kommentera något jag har gjort. Nej. Jag vill inte. Jag vill endast vara subjekt. Jag vill vara konstnär. Jag vill vara Mr. Rochester. Jag vet att det är omöjligt.
Och om nu en dotter blir mig given, är det vad jag önskar henne. Jag tror inte att det går. Men kanske min dotters dotter. Kanske någon gång, i en avlägsen framtid. Mr. Rochester tydliggör ju på ett så pedagogiskt vis hur lång väg vi har kvar. Det är inte rollen som Mr. Rochester som är fel – han må vara odräglig, men även odrägliga människor kan vara både älskvärda och godhjärtade – problemet är att det är orättvist. Att bara hälften av oss kan spela den. Att vi andra endast föraktas när vi försöker. Har den feministiska kampen nått vägs ände? Är det någon som anser att vi är färdiga, nu när vi har allmän rösträtt och lika lön (öhh…?), när pappor tar ut föräldradagar och genuspedagogiken har tagit sig in på förskolorna? När det inte finns ett enda politiskt tal utan tal om kvinnors rättigheter? Nej. Det är en slingrande, och många obehaglig väg kvar – för det handlar inte längre om kvinnor och män, det handlar om vad detta att vara kvinna eller man gör med oss som människor. Det handlar om fnittriga tonårspojkar. Om mystiska kvinnor. Om konstnärerna. Om maktpositionerna. Om mig. Om dig. Om oss. Om att få vara Mr. Rochester.