Applåd. Entré. Applåd. Plötsligt bara där. Plötsligt allt. Ögonblick av stillhet och ögonblick av kaos blir till ett enda darrande nu. Applåd. Entré. Applåd. Hallå där! På sin spets nu, så skrämmande närvarande och slutgiltigt i sitt avgörande – alla kan se, och vi kan se allt. Förväntansfulla väntar vi på någon slags sanning.
Får jag slå ett slag för scenen? I dessa underhållningstider vill jag säga det på fullaste allvar. Ge mig en fanfar! En trumvirvel! Dansande clowner i prickiga tajts, små vita kaniner och manskörer! Ge mig ballerinor och orkestrar, poeter och experimentell jazz! Lika mycket schlager, glitter och glamour som skådisar i intellektuella, löst hängande tunikor och det är synd om människorna och det är någonting ruttet i konungariket och det är, det är, det är plötsligt där. Små söta män med gitarrer och kvinnor med mörka röster, historieberättare och gutturala vrål, koreografier och flimrande filmdukar – allt det oförklarliga i en självklar sanning.
Ge mig allt på samma gång, för allt hänger samman. Bredden och djupet är lika beroende av spetsen som spetsen är beroende av dem, och det finns inget annat att säga än att vi alltid behöver mer. Livet i oss ska givetvis försvaras, vi ska ha mat att äta och tak över huvudet, vi ska utbildas och vårdas, vi ska ha ett gott ställe att långsamt dö på och ett lika gott ställe att leva våra första år – men livet i oss ska också förklaras. Vi behöver ord för vår existens och obegripligt vackra toner. Vi behöver dansa ibland, vi behöver ryckas med och ryckas bort, förvånat glömma oss själva och finna oss igen, lite större, lite annorlunda, lite klarare. Darrande, skälvande, självklara nu. Det behöver alla.
Scenen är lika slumpmässig som planerad. Den finns överallt omkring oss, för vi skapar den när den inte är oss given. Den finns på släktmiddagar och barnkalas, i vår ensamhet och tillsammans. Den är den där obetänksamma harklingen i ett mötesrum, en historia utan ord, det vackra. Den är där, när församlingens blickar riktas mot oss, när en människa så står i uppmärksamhetens centrum, när vi andra väntar på något – en möjlighet att få skratta och en möjlighet att få gråta.
Jag behöver det nu. Allting trasslar till sig i sin obevekliga vandring mot slutet. Jag klarar inte av det på egen hand – aldrig! Det gör ingen. Så ge mig dessa sanna röster, dessa tröstande rörelser, dessa virvlande bokstäver och sköra stråk. Jag vet ju att det finns. Det som gör oss till människor i förhållande till varandra. Ni känner det också – för när ridån går ner så applåderar vi. Och så, som på signal, slutar alla. Samtidigt. Alltid samma sak, som om någon regisserade, men så är det inte. Det finns ingen annan, det finns bara vi, i vår eviga längtan efter ögonblick av sanning.
Där har ni något att tänka på, ni som beslutar. Sorti.