Jag tänker mig att det där barnet har en lila overall och vita skor att växa i. Jag hade också en lila overall. Alla mina skor var skor att växa i. Det kanske är därför. Jag vet inte hur gammalt det är, men jag vet att det står där. Det tittar alltid så allvarligt på mig, så allvarligt som bara barn kan titta. Det har hänt att jag har vänt mig om, sökt dess blick, men det flyr mig alltid. Det är bara en rörelse i ögonvrån, en skugga i periferin, med vita skor och lila overall och så allvarliga, allvarliga ögon. Jag tror på det barnet.
Det står där och tittar på mig när jag morgontrött och sur svär över tidningen och kaffekokaren. Det tittar på mig när jag inte orkar gå upp. När jag inte har städat eller lagat mat och därför sitter helt paralyserad på min säng och undrar hur jag ska ta mig ur mig själv. Det tittar på mig när jag är fylld av förtvivlan och när jag är fylld av kärlek, och det tittar på mig när kärleken svämmar över. Det ser mig när jag gråter och när jag dansar, när jag arbetar i skolor och när jag arbetar sent på kvällarna. Det ser mig på scenen och på spårvagnen, på festerna och fikorna och varje gång jag pratar i telefon. Det tittar uttråkat på mig de timmar jag slösar bort på idiotspel på mobilen, och det hänger över min axel när jag klickar mig in i det stora intet-internetet. Jag griper efter det – då är det borta – och jag klickar vidare. Det studerar alltid noggrant mina ansiktsrörelser till Ekots neutrala röster. Vad har hänt i världen idag? Vem har dött och vem saknas? Vad ska du göra åt det? Så tittar det på mig, aldrig dömande, bara nyfiket.
Jag tror på ett barn i lila overall och vita skor att växa i. Jag söker mig till det som jag tror att andra söker sig till Gud, eller till skiftande former av stjärnor och rus. Ett litet barn i skuggorna, som får mig att tro på att framtiden finns. Det är lätt att glömma bort det, alldeles särskilt när nuet är så påträngande och många gånger storslaget. Vad rör vi oss framåt för? Vart är vi på väg? Ekots torra, neutrala röster talar om framtidsinvesteringar och politiska visioner. Miljökatastrofer, skatteavdrag och kärnavfall. De talar om krig och död, om kampen för frihet, om uppror och drömmar om en bättre värld. Det finns alltid en årsdag att fira eller minnas, men vad rör vi oss framåt för? De läser långsamt upp sina börskurser och land- och sjövädersrapporter. De talar och talar, och jag kanske är ensam om att känna detta barns blick i ryggen. Denna stilla, klara blick som följer varje steg vi tar. Inte så att varje steg bedöms eller ska bedömas, men vår utstakade väg ska det. Det är fegt att låtsas som ingenting. Så fort jag famlar i mörkret känner jag någonting trycka på, en liten hand med små naglar, en liten fot i en sko att växa i, ett litet barn i overall som tittar så allvarligt på mig och så allvarligt påminner mig om att framtiden finns.