Ja, visst minns jag detta. Vi står uppställda på rad längs kortsidan av gymnastiksalen. Där finns bockarna och bänkarna, basketkorgarna och plintarna, tjockmattorna och smalmattorna och röda bollar av skumgummi. Där finns en gympalärare med visselpipa och omklädningsrum i vitt kakel med väggfasta duschar i rostfritt stål. Där finns en klocka på väggen som motvilligt tvingar sig fram minut för minut och där finns jag och jag är femton år. På andra sidan salen finns en höjdhoppsribba. Inte svårare än så. Inte högre än 100 cm och det är min tur att hoppa. Jag springer genom salen. Hoppa, tänker jag intensivt och jag närmar mig ribban och jag kan inte. Istället fortsätter jag att springa tills jag når min startpunkt. Klassen skruvar oroligt på sig, läraren ler vänligt och ber mig försöka igen. Jag springer. Hoppa, hoppa, hoppa för guds skull i hela jävla världen – hoppa!, tänker jag men jag kan inte. Jag bara springer och springer och visst ser det roligt ut, detta cirkulerande och klassen skrattar, men för varje steg är det något som dör i mig. Visst minns jag det.
Ja, visst minns jag detta. Det var inte länge sen. Jag har fått minst 100 motorstopp och tagit minst 100 körlektioner, jag har bromsat när jag ska gasa och gasat när jag ska bromsa. Jag har gripits av panik och tvärnitat, jag har pluggat vägmärken och bromssträckor och kuggat hela två gånger och nästan kört på en tant. Så plötsligt händer det. Körskollärarna nickar och säger nu klarar du det. Och där sitter inspektören från Vägverket och där sitter jag . Inte svårare än så. Jag ska bara köra. Kör, tänker jag intensivt och kör mot stopplikt. Sedan backar jag in i en buske och kan inte sluta backa så jag fortsätter. Backar, backar, backar och kan inte sluta. Jag avslutar det hela genom att åka rätt igenom en rondell. Ja, rätt igenom, och visst ser det roligt ut men för varje centimeter jag tar mig fram är det något som dör i mig. Visst minns jag det.
Och jag minns alla gånger jag har gråtit. Jag minns alla gånger det har rasat inombords och alla gånger jag ramlat. Jag minns alla andra som har gått sönder, och alla filtar, allt te och alla kramar. Jag minns alltid hur svårt det är att finnas till, för det är svårt. Man dör lite grand för varje steg som tas. Jag minns detta och jag minns vad som hände sen. Hur körskollärarna till slut jublade. Hur jag började se med värme på den lilla femtonåring som var jag och så – plötsligt – kom det. Det är ju rätt skoj att jag inte kunde hoppa eller sluta backa bakåt. Det var kanske mest jobbigt, men jag började liksom skratta åt det. Som en läkande lekande lösning. Först kommer tårarna, sen kommer skrattet, för det är ju först när skrattet bryter igenom som man blir människa igen. Man går där med sin ångest och sin oförmåga, med sina sorger och sina vardagsproblem. Med fötterna på var sin sida bråddjupet, på gränsen mellan ett intet grått och ett världshav av tårar. Och så – plötsligt – bryter det igenom och det är det, ingenting annat, som gör oss till människor igen.