Jag tänker på Vostoksjön. Det gör jag ofta. Vostoksjön. Vostoksjön, Vostoksjön. Jag är väl inte rätt människa att uttala mig om polarforskning, men jag vill skriva om Vostoksjön. Varför vet jag inte riktigt. Det sätter igång någonting i mig. På 50-talet byggdes den sovjetiska forskningsstationen Vostok på Antarktis. Det är en av de minst trevliga platserna på jordens yta, med uppmätta temperaturer som -89,2° (det är ett köldrekord). Jag kan tänka mig att engagemanget för Vostokstationen inte var överväldigande efter Sovjetunionens fall, men verksamheten fortsatte drivas. Så, i mitten på 90-talet, upptäcktes Vostoksjön. Den ligger under ett istäcke på nästan 4 kilometer och är 240 kilometer lång och 50 kilometer bred, på sina ställen upp till 800 meter djup. Gigantisk, som sjö under isen betraktad. Grejen med Vostoksjön är att den har legat isolerad från allt övrigt liv på jorden i minst 20 miljoner år. Isolerad. I minst 20 miljoner år. Jag tänker på Vostoksjön, på -90° och på Sovjetunionen. Om jag har förstått saken rätt så är det en våt polarforskardröm att ta prover från Vostoksjön, vilket det nu har beslutats att det ska göras. Problemet är givetvis att sjön inte får förorenas då man tar dessa prover, men ett gäng ryska forskare har fått tillåtelse att borra ner med sin nya stora borr. Planen var att de skulle hunnit till sjön redan nu, men den antarktiska sommaren tar slut i februari och de var tvungna att stanna borren ynka 30 meter från sjöns yta. Jag tänker på Vostoksjön och den ryska borren. Kanske är det bara för att det låter som en kass science fiction-film. Vad som väntar under isen kan vara allt ifrån Dantes helvete (vilket ju verkar troligt) till livsfarliga virus och aliens. Kanske är det så att jag tänker att vi alla har en Vostoksjö inombords. En kall, orörd plats, som har fått utvecklas på egen hand – utan kontakt med omvärlden. Kanske känner jag att den här nya, stora, ryska borren gör något slags övergrepp. Jag tänker på Vostoksjön och på vår oskuld, på det alltid lika oskyldiga och alltid lika skyldiga barnet inom oss. Den där lilla människan som en gång var vi, och som vi sedan glömde bort, tvingade in i en 4 kilometer tjock iskapsel och lämnade åt sitt öde. Jag tänker på Vostoksjön och vet att vi varken är barn eller oskulder längre, och snart har hela jorden gått i våra fotspår. Jag hör till de som gärna låter Freud sväva som en skugga över rummet, tillsammans med Strindberg, Marx, Paulus och de andra farbröderna. Inte bara för att de liksom svävar där ändå, utan för att jag tror att det finns en poäng med att borra i sin inre Vostoksjö, trots den eventuella smärtan. Framförallt tror jag att man måste borra varsamt. I Vostoksjön finns kanske hemligheten till naturens under, liksom det i varje människa ligger en hemlighet om mänsklighetens under. Vi behöver se det och röra vid det, men om vi borrar för ivrigt, om vi inte försiktigt tar oss fram, kommer vi att förorena oss själva och sjöns vatten. Jag tänker ofta på Vostoksjön. Jag tassar på tå i mitt inre, och ser med skräckblandad förtjusning fram emot nästa antarktiska sommar, då jag hoppas att både vi och de ryska forskarna rör med varsamhet vid livet självt.