Julaftons morgon och staden stannar upp. Många har flytt den, men själv tar jag elvans spårvagn hem till mamma och pappa och ser adventsstjärnorna lysa i lägenheterna runt omkring. Ingen bjällerklang eller snötäckt granskog – men famlande ljuslågor och man får äta lussebullar till frukost. Det är stillhetens dagar, presentpapprets dagar, den älskade eller förhatliga eller bara oändligt besvärliga släktens dagar. Det är kärleksfulla dagar för dem som har möjlighet att låta kärleken svämma över, och dagar fyllda av stora, mörka hål av tomhet för dem som förlorat någon. Det är så ensamma dagar för de ensamma. Det är kristna högtidsdagar eller bara röda dagar i kalendern. Det är dagar när vi äter lite för mycket, dricker lite för mycket och har spenderat lite för mycket. Det är okej. Jag lovar. Det är julefrid i julens tid, och det kan vara dagar när vi – mitt i denna virvelström av traditioner – får ett ögonblick i ensamhet. Ett rent fysiskt mellanrum. Vad har hänt sen sist? Varken jag eller min syster var hemma och bakade några pepparkakor i år, men vi sover fortfarande skavfötters i mitt gamla rum och har samma gamla tomteluvor – trots att de snart i tio års tid varit alldeles för små. Vi drar envist ner dem över öronen, de smetar åt som en badmössa för tävlingssimmare i december. Vi brukar göra så. Vad är det för rörelse som hindrat oss från att dekorera extra fina önskelistor och sätta upp dem på kylskåpet? Nej, inga smällkarameller, inget ärad vare gud i höjden denna har jag gjort i slöjden och åtminstone jag äter ju till och med sillen på julbordet. Det är svårt att se sin egen förändring, men det är lätt att jämföra gamla fotografier. Varje årsdag blir ett fruset ögonblick – plötsligt vet jag vad jag gjorde och var jag befann mig. Här. Då. Nu. Där. Vi har blivit ett år äldre, min syster, jag och alla andra. Och vad har hänt sen sist? Jag har lärt mig mer än vad jag trodde var möjligt. Det var inget bortkastat år. Var det? Vad har hänt? Även världen är ett år äldre, och listan över saker som aldrig får hända igen har blivit längre. Utøya. Fukushima. De söndertorterade kropparna i en arabisk vår. Svältkatastrofen på Afrikas horn. Översvämningarna i Asien. Kan vi se det som en rörelse framåt? Vågar vi det? Är det möjligt att en dag som denna vara en del av världen, att se sig själv i något större och låta det stråla, från mig till dig, i varje hjärta armt och mörkt. För det är julaftons morgon och staden stannar upp. Från ett fönster på elfte våningen kan jag se tusen åter tusen adventsstjärnor i andra människors fönster. Vi brukar göra så. Hänger dem där, låter dem lysa natten igenom. Kanske för att ha något att samlas kring, kanske för att det ger oss en möjlighet att sätta punkt och se tillbaka, och i samma andetag veta att det kommer en julafton till, när detta nya år har dragit igenom våra kroppar.
