När jag var fjorton år ville jag pierca mig i ögonbrynet och tatuera in Carpe Diem väl synligt på kroppen. Jag lyssnade på Lars Winnerbäck och Leningrad Cowboys samarbete med ryska arméns manskör, dygnet runt och på högsta volym. Ibland reste föräldrarna till någon på skolan bort över helgen och då var det fest. Nån hade en rysk mamma som köpte ut från systemet och vi drack vår alkoläsk och rökte vår vattenpipa och jag var så pinsam som bara en tonåring kan vara. Precis som de flesta är när de kastar sig in i vuxenvärlden med lite för hög hastighet och lite för stor iver – ja, pinsam. Jag tänker på det när jag hoppar på Finlandsfärjan till Åland. Plötsligt är allt där igen. När jag stiger på står det en överentusiastisk typ med lite för avancerad kamera och tar kort på mig, mot min vilja. Jag håller handen för ansiktet och han skrattar. Kortet finns till försäljning för 50 kronor. Väl påstigen möts jag av däckspersonal utklädd till sjörövare, det är latinamerikanskt tema (kopplingen är inte solklar). Eftersom jag ska till Åland har jag således ingen hytt att fly in i, utan letar mig fram till en restaurang. Det dröjer dock inte länge innan jag hör någon taskig sambamusik en bit bort – och ja, den rör sig närmare. Snart uppenbarar sig en kvinna ur däckspersonalen med en skraltig cd-spelare i famnen, och bakom henne dansar tre (tillsynes) latinamerikanska män i rosa kroppsstrumpor och fjädrar på huvudet, följda av tre kvinnor, som förutom fjädrar på huvudet endast är klädda i ett par stringtrosor i guld. De dansar samba. Hela restaurangen jublar. Jag tuggar färdigt min mat och lämnar skräckslagen lokalen. Ute i korridoren kastar sig en kvinna gråtande runt min hals. En annan tar mig ogenerat på brösten. En rakad kille ställer sig framför mig och sjunger Sweet home Alabama. En norsk lärare berättar om hur snygga hennes elever blir i puberteten. Folk ramlar ut ur tax freeshopen med klinkklonkande påsar och jag får tusen skamliga förslag. Jag vill inte vara med. Det får mig att tänka på något. FF och Leningrad cowboys. Rysningar och skam. Det är ju inte det att människor som åker Finlandsfärjan har en mental ålder på fjorton, trots att man kan moralisera i oändlighet över det kulturella förfallet. Det är bara det att alla plötsligt står i direktkontakt med sitt tonårsjag, och trots min vilda panik kan jag tycka att det är lite vackert. Jag gör ju också så, fast i andra sammanhang. Jag är också fjorton år. Femton, sjutton, nyss fyllda arton och tjugoett. Jag är ett barn och en vuxen, och allt detta är jag samtidigt. Jag bär med mig alla versioner av mig själv genom livet, och jag är helt övertygad om att jag alltid kommer att göra det – att mitt jag kommer att byggas på, och att då jag en gång faktiskt dör, hoppas jag att jag gör det som femåring, femtonåring, femtiofemåring och åttiofemåring på samma gång. Jag tror att det är det man kan lära av Finlandsfärjan. Det, och ingenting annat. Det bor inte bara ett barn inom oss alla, det bor också en skitjobbig, dödspubertal tonåring.
