Detta är till dig, du lilla lilla människa. Inte kan du veta hur den första bilden på dig drabbade oss. Vi stelnade till i vår ungdom, plötsligt medvetna om att detta självklara nu – detta oavbrutna pulserande allomfattande nu – att det inte kommer att vara mer än återberättelser för dig. Tummade fotografier och kryddade anekdoter. Allting förringat till ett minns du…? Minns du den där sommaren, kommer du ihåg hur vi sprang mot solen, hur vi föll i leran och hur starka våra muskler var. Minns du den charterresan, den festivalen, den konserten. Att någon gjorde slut, någon flyttade hem, någon flyttade till Malmö. Vilka kläder vi hade, så lite pengar, så stora drömmar och hur orkade vi gå upp till jobbet när vi druckit fyra öl för mycket och vägrat att gå hem natten innan. Kommer du ihåg att vi dansade tills kroppen löstes upp i dimman. Minns du? Jag ser mig förvirrat omkring, försöker gripa tag i tiden. Det är ju ett faktum att när du är ung är vi gamla, och plötsligt vet vi det. Vi kommer att bli gamla. För du finns, och med dig finns tidens gång. Det är till dig, du lilla lilla människa, för den tidsrymd du lagt i våra händer. Inte kan du veta hur det känns att för första gången hålla ett litet barn i famnen. Jag var livrädd för att tappa dig. Jag stirrade fascinerat på dina små händer och konstaterade fnittrande att du var detaljerad. Din mamma skrattade. Vi hade pratat om det innan. Vi har ju pratat om allting innan. Jag ser på dina föräldrar och vet att om de kan vara föräldrar, så kan också jag det. Det är en svindlande tanke. Allting får nya proportioner nu, och inte kan du veta det. Jag vill på något sätt förklara allt redan nu. Jag vet ju att du kommer att döma oss, så som vi dömer de som fanns till före oss. Jag vill be om ursäkt för det vi gör. Jag kan också se tidens sprickor. Hur hårt slagen faller, att människor faktiskt skjuter mot varandra. Att det finns de som kallblodigt mördar, att det brinner, det spränger och det gör så fruktansvärt ont. Vi förgiftar och hugger ned, vi lever över vår förmåga, hela tiden på gränsen till det omöjliga och ingen här vet vilka konsekvenser det får. Jag vet det. Jag vet inte om jag gör tillräckligt. Jag vet inte om jag kommer att skämmas. Jag vet bara att du kommer att döma oss. Det är till dig, du lilla lilla människa, men inte kan du veta det. Du ska inte veta. Du ska skrika när du är hungrig eller trött och le ett tandlöst leende när världen är till belåtenhet. När du gör det samlas vi fånigt runt omkring dig. Ändrar tonläge och flyttar fokus. Plötsligt alldeles uppfyllda av en så möjlig omöjlighet, av en sådan konkret framtid. Det är till dig, du lilla lilla människa. Det är ett välkommen hit – och du ler. Du ler mot oss.
