Så är det alltid, och så har det alltid varit. Det är jag och du. Du är min syster, min mamma och min pappa. Du är en främling på gatan som frågar efter vägen, du är en vän som gråter mot min axel. Du är ett barn med klara ögon och det är du som sitter bakom kassan och ler ett trött leende, när jag frågar om jag kan ta ut hundra kronor över beloppet. Du kan säga sådana där saker som att jag har extremt små öron, det är nog därför jag inte lyssnar. Att lyckospiraler är formade till bergochdalbanor – det finns plats för två! – och att hjärtat är ett jättekast mot nedre delen av magen. Om jag skulle säga något du inte vill höra, eller ställer en besvärlig fråga så tittar du bort. Jag följer din blick. Jag skäms. Jag speglar mina rörelser i dina, för du finns där. Du kan luta dig fram över bordet, och jag gör likadant och vi kan le som bara människor kan le mot varandra. Allt du är ser jag och allt du säger syns. Så är det alltid, och så har det alltid varit. Vi är människor på samma plats, och vårt språk är länken mellan oss – vi skrattar åt överdrifterna och vet precis vad vi menar och hur det landar i oss. Det syns. Det finns ett jag och ett du, och när våra blickar möts är det alldeles självklart. Men så plötsligt blev vårt språk tudelat. Vår metaforkryddade jargong (politiker – skjut dem! Tågen? Jag skulle hellre dö än att åka tåg igen!) pressas ner i, inte tryckpressar, utan någonting direkt och akut. Det står där, svart på vitt och vitt på svart till allmän beskådan utan ett enda förmildrande leende. Och hur ska vi stackars människor med ett oändligt register av rörelser förstå vad som händer med språket när vi inte kan förstärka det i oss själva? Vem förklarar vad en svordom eller ett könsord gör i skrift, i jämförelse med ett likadant uttalat? Vem drar gränsen, när vår normala gränsdragning ligger i en annan människas reaktion? Vad ska jag göra när jag inte längre kan spegla mig i dig? För du finns ju fortfarande där. Du med dina händer och dina ögon, dina små skiftningar till leenden och ditt finstilta obehag. Orden är inte nya, de är bara nedskrivna, men vi stänger av och stänger ner, som om det vore bättre så. Som om inte språkets makt plötsligt står där, så uppenbar som någonsin dagen. Det är fortfarande länken mellan oss. Bryt den inte. Sudda inte ut, besvara. Forma inte bara orden, forma också läpparna, låt oss bygga den människa som finns på båda sidor av varje uttalande. Det är vårt uppdrag. Att vända, vrida och tvinna runt, att avdramatisera och förstärka. Att aldrig lämna detta faktum – det finns ett jag och ett du. Det finns ett språk som är vårt att använda. Och det är inte svårt. Vi börjar nu.
