Jag tror att jag handskades med den posttraumatiska stressen efter studenten med att åka tåg. Vissa drog till Frankrike, vissa till Dubai, vissa till ett regntungt Cambridge. Vissa läste strökurser i Stockholm, andra i Göteborg. Ett helt gäng började på folkhögskolor, andra på komvux och ytterligare andra satt kvar bakom kassan på Ica eller knäppte stilla sina händer i äldrevårdens rymliga arbetskläder, när ytterligare en mycket gammal man drog sitt sista andetag. Jag åkte tåg. Jag åkte kors och tvärs över Sverige, och jag åkte och hälsade på mina vänner i franskakursernas Frankrike och i det regntunga Cambridge. Jag lutade mig tillbaka i resans trygghet. Den sköna vissheten om att hur stilla jag än sitter, om jag så somnar drömlöst, så är jag fortfarande på väg. Jag lät det virvlande livet i all sin storslagenhet och ynklighet sträcka ut sig längs med tågrälsen, jag hakade upp existensen på Falköping, Hallsberg och Alvesta.
För det finns något rogivande med tåg. X2000:s vinande över rälsen. Det är gott att åka tåg – ja, jorden kommer att gå under. Förhoppningsvis har vi redan dött ut när det sker, men för att försäkra sig om att ordningen upprätthålls är det ju självklart att man väljer tåg framför flyg eller bil, om man nu kan. Det är enkelt att åka tåg. Man hamnar oundvikligen mitt i centrum (förutom i Aix-en-Provence, men det är inte så ofta man har vägarna förbi där). Det finns egentligen inget riktigt gott argument för att tågtrafiken inte ska gå som – jo, just det! – på räls. Den gör ju inte det. Jag har snart spenderat större delen av mitt liv i Falköping, Hallsberg och Alvesta. Min relation till SJ har tagit formen av den till en besvärlig släkting – vi måste oundvikligen ses och jag värnar om vår relation, men efter varje möte går jag därifrån känslomässigt utmattad. Jag var nära tårarna när jag fick reda på att jag inte fick något svart priokort, trots att jag har över 25 000 poäng. Jag skrek rakt ut när jag missade ett jobb och spenderade sex timmar utanför Vårgårda. Jag har vart med om signalfel, lokfel, bromsfel, korglutningsfel, passerande x2000, framförvarande pendeltåg och godståg, överkörda älgar och gud vet om jag inte har tagit livet av någon utanför Örebro. Jag tror det. Det skär i mig. Trots allt tar jag min besvärliga släkting i handen. Det är ju SJ, SJ, gamle vän. Det är ju så vi ska se detta vackra land som är vårt, genom ett tågfönster för Sverige i tiden. Och det är till SJ jag riktar min tacksamhet. Inte till Veolia Transport eller Tåg i Bergslagen, Öresundstågen, SL, Västtrafik eller Pågatågen. Trots detta obegripligt avancerade biljettsystem, trots apartheidliknande passkontroller, trots ombordpriser och förseningar – trots allt! SJ ska vara vår besvärliga släkting, vi ska ta honom eller henne i handen och säga: ”Festligt att du lever än! Men du ser rätt krasslig ut, så nu ser vi till att du får behålla det du har. Vi lovar, vi ska inte sälja mer. Vi ska lösa det här tillsammans.”