Vi sitter på Backpacker’s Hostel i Bath och fyller i en blankett. En student undrar varför backpackers reser och hur de ser på sig själva. Jag tror jag är vad som frågas efter – trillar rakt ner i första ålderskategorin (18-22), strökursutbildad med packningen på ryggen och interrailpasset i fickan. Jag reser genom England och kryssar mellan små, vänliga engelska farbröder, buttra busschaufförer och belästa ynglingar från de mest avlägsna hörnen av Europa. I Birmingham samlade de på nyårsfiranden. I Liverpool såg vi två polska komedier på rad. I Bath har någon målat väggarna med neonfärger, och tänkt att ölglas och drakar är en tilltalande kombination. Jag föredrar att titta på blanketten. TVn står på och visar ett av otaliga make over-program, det sitter en rumän och en nyzeeländare i varsin fåtölj och skrattar. På blanketten finns ett gäng alternativ till varför jag skulle vara här. A. Träffa lokalbefolkningen. Jag betraktar rumänen och nyzeeländaren. Nej. B. Hänga på stranden. Jag tittar ut genom fönstret. Över Bath faller ett stilla marsregn. Nej. C. Äventyr. Vi såg en mushjort på zoo i Bristol. På tåget från London sade en man åt oss att prata lite tystare i kupén. Nja. D. Matkultur. Här kan man köpa English breakfast på burk. För guds skull! E. Frihet. Jo, men. Varför skulle man annars resa? De som värderar mig idag kommer inte att värdera mig imorgon, och det enda jag lämnar efter mig är ett antal kryss på en blankett och en kvarglömd schampoflaska. Jag är vad som helst och vad jag helst av allt vill vara, och i det kommer jag, mycket riktigt att hitta mig själv. Kanske inte mig själv – min kloka vän påminner mig om att det som verkligen händer är att man blir plågsamt medveten om hur man själv fungerar. Själva kärnan är att få lov att avsäga sig ett ansvar. Är det därför man ska se världen? Vandra runt i Centralamerika, titta på lokalbefolkningen, hänga med australiensare och inse hur orättvist allt är? Blir vi bättre medborgare – på samma sätt som vi blir det av att utbilda oss och skaffa ett jobb vi trivs med? Resandet ifrågasätts aldrig, det ska bara automatiskt fostra oss till världsmedborgare. Men om det som verkligen fostrar oss är friheten, kräver det en form av hänsynslöshet – som smakar bittert. Jag tror på resandet, jag tror att jag blir mer insiktsfull ju fler tågkupéer jag spenderar natten i – men jag tror inte att den verkliga friheten är hänsynslös. Det jag får måste jag förvalta med omsorg, och fria är vi endast när alla har samma chans att vara det. Min kloka vän mumlar att insikter som inte följs av handling är svåra att värdera och våra pennor skrapar i takt mot pappret när vi kryssar i blankettens sista ruta. Tvn har tystnat. Imorgon åker vi vidare.
