Om det nu skulle finnas ett evighetslångt straff för alla begångna synder. Om nu inte min sekulära religiositet är tillräckligt god. Om det nu straffar sig att varken vara döpt eller konfirmerad, att ha burit falskt vittnesbörd lite till mans, utdelat en örfil, stulit ett läppglans som förpubertal, begått otukt som den sena 80-talist man föddes till och dessutom, till och med bokstavligt, svurit i kyrkan. Om det nu skulle så vara, så vet jag hur mitt helvete ser ut. Jag har på mig lite fel kläder. En klänning som är för urringad, kanske utan BH, så att jag råkar visa bröstvårtorna när jag böjer mig ner. Jag är inte medveten om det. Jag håller ett litet plastglas med surt, vitt vin i ena handen och en salt pinne i den andra. Jag tuggar hysteriskt på min salta pinne. Jag är på mingelfest. Övriga gäster har lyckats med någonting storslaget. De har till exempel varit med i tv. De har skrivit en bok, eller intervjuat nån riktigt känd person. Några är rockmusiker, andra skådespelare. Väldigt många driver populära bloggar eller jobbar med kommunikation (reklam). De är så att säga entreprenörer i medievärlden, och alla känner varandra. Jag tuggar och tuggar. Ibland är det någon som tilltalar mig. Sträcker fram handen och presenterar sig med för- och efternamn. Jag svarar någonting ohörbart, den andre varken hör eller bryr sig. Frågar vad jag gör, men innan jag hunnit svara fortsätter och berättar om sitt nya häftiga projekt som är ett slags möte mellan olika kulturformer, som befruktar varandra och det riktar sig till ungdomar och ensamstående mammor och första generationens invandrare och förresten så går det också hem i villaförorterna. Jag tuggar på min salta pinne. Helvetet är att stå där. Oförmögen att flytta på sig eller byta sammanhang. Utan att kunna skicka ett enda SOS-sms, eller ursäkta sig och låsa in sig på toaletten. Inte kunna säga att min vagn går snart, jag måste springa. Inte ens kunna ringa till mamma, bara tugga och tugga på samma salta pinne och veta att allt jag är och allt jag kan är i detta sammanhang fullständigt värdelöst, om jag inte ens kan sträcka fram ett visitkort. Jag kan inte sträcka fram ett visitkort.
Jag vet att det handlar om mig. Jag klarar inte av detta att bara och endast vara det man gör, och ingenting annat. Att värdera alla andra utifrån deras prestationer och yrkestitlar. Inget ont i det, de flesta har ju trevligt. Har på sig trevliga kläder och ställer trevliga frågor, berättar om sig själva på ett trevligt sätt. Jag skulle så gärna vilja, men det enda som rusar genom mitt huvud är örfilar och läppglans och svordomar i Domkyrkan. Jag kan inte moralisera över mingelfesternas vara eller icke-vara, men i en slags desperat önskan om himmelsk nåd ber jag om ursäkt. Jag skäms inte för vad jag gör, men snälla – ser ni mig nånsin i ett hörn i sällskap endast av en salt pinne – säg hej! Och prata om vad som helst som inte har med visitkort att göra.