Jag ska bara handla lite. Sådär som man gör någon gång i veckan, man tittar igenom kylskåpet och skriver en liten lista. Mjölk. Juice. Ost. Grönsak. Ägg. Krossade tomater. Pasta/ris/potatis/valfri sak med kolhydrater i. Man plockar med sig plånboken och jag-är-miljömedveten-tygkassen och traskar bort till affären. Det är inga konstigheter. Bara att gå in, bocka av sak för sak på listan, betala och traska hem. Det borde ta tio minuter. Det tar en timme.
Jag kommer på mig själv med att stå och idiotstirra på hyllan för mejeriprodukter. Jag ska bara köpa mjölk. En liter eller en och en halv? Jag vet inte. Grön? Röd? Blå? Gul? Jag vet inte. Ekologisk? Jag vet inte! Jag kommer på mig själv med att fånstirra på grönsakshyllan. Broccoli på extrapris? Morötter? Gurka? Paprika, aubergine, zucchini, rödbetor, kålrötter, palsternacka, avokado, selleri, sötpotatis, körsbärstomater, plommontomater, bifftomater, kvisttomater, gula tomater, gröna tomater, holländska, spanska eller svenska tomater? Ekologiska? Jag vet inte! Jag kommer på mig själv med att hänga som ett mähä framför hyllan med pasta och ris. Jag står närmast apatisk framför hårvårdsprodukterna. Jag stirrar tomt ut i luften med halvöppen mun bland brödhyllorna. Jag klämmer lite frånvarande på en limpa. Jag vill dö. Jag inser att jag är en fruktansvärt inkompetent människa. Blicken flackar närmast sinnessjukt från den ena hyllan till den andra och pulsen stiger i takt med handsvetten. Greppet hårdnar omedvetet kring den fåniga lilla korgen där det i nuläget ligger ett gäng varor med skrikande röda prislappar. För att överhuvudtaget kunna bestämma mig köper jag alltid allting på extrapris, det må bli märkliga middagar, men det minskar åtminstone valmöjligheterna. Jag gör vad som helst för att minska valmöjligheterna. Jag går till usla kvartersbutiker och svindyra delikatessaffärer. Jag arbetar fram teman – köp bara röda produkter! – men det fungerar aldrig. Den där vetskapen om att jag kanske väljer fel, och att det alltid finns ett bättre alternativ kryper in i huden på mig. Jag borde veta bättre. Jag borde tänka bättre. Det borde ta tio minuter.
Men jag vet ju inte vad jag vill ha – jag vill ha mjölk! Jag vill ha en grönsak och några ägg. Jag vill att mjölken, grönsakerna och äggen ska vara producerade på bästa möjliga sätt och jag vill inte bli ruinerad. Jag vill att det ska smaka gott. Och jag tror att det gäller de allra flesta. Det finns något genomsjukt i de samhällen där en ideologi är allenarådande – det må vara kommunism, kapitalism eller valfri religion – men det är ännu sjukare att vi inte ens vågar se det. Kanske är det så att valfriheten ökar själva friheten. Kanske är det också så att måttet på frihet inte är synonymt med måttet på lycka. Kanske är det så att maximal lycka för maximalt antal personer är just det vi borde sträva mot. Ingenting annat. Jag betalar och traskar hem. Det tog en timme.