Näe, jag trodde inte att det var sant. Det var när sommarvärmen slog oss med häpnad; vinflaskor korkades upp, kläder kläddes av och balkongdörrarna stod på vid gavel. Jag satt hemma hos en vän när natten obemärkt gled in i nästa dags morgon, utan att varken vi eller grannarna reagerade. Min vän gick ut på balkongen, där solen försiktigt steg över en stilla Redbergsplats.
”Min granne är dum i huvet”, utbrast hon när hon återvände, och redogjorde sedan för det samtal som hade förts på balkongen bredvid.
Negrer. Negrerna var det egentligen inget fel på, de gjorde bra musik – men härska, det kunde de inte. Fienden. Huruvida denna Fiende hette Vänstern eller Jihad, men – och sug i er den här fantastiska metaforen! – vänstern är en orm som kommer att bita sig själv i svansen, och som för alla kräldjur kommer det att dröja länge innan den dör. Den kommer då att ligga där, sprattlandes, och sprida sitt gift. Då ska man stå redo med blyet.
Näe, jag trodde inte att det var sant. Jag smög mig också ut på balkongen. Jag ville hälla vatten på min kvarn vad gäller människors sunda förnuft, men satte både vattnet och hela medmänskligheten i halsen. ”Ni vet ju hur judarna är…”, ”…finns det en jude på en bank är snart hela banken full…”, ”Jag som Tysklandsvän…” och ”Det enda dåliga med Hitler var att han drog ner alla goda ideal i smutsen”.
Va?! Hur? Vad hände? Jag ville skrika högt. Jag stod där, i pur förvåning, och skakade av något som måste ha varit vanmakt. Jag skrek inte. Jag smög tillbaka in i lägenheten, darrande och med vidöppna ögon.
Näe, jag trodde inte att det var sant. Jag kände verkligen, hela vägen ut i fingertopparna, att det här skedde ett övergrepp på det mänskliga i oss. Skulle jag ha bultat på deras dörr, tryckt upp dem mot väggen och stått redo med blyet? Nej. Det är en genomgående sanning att våld endast föder våld, blod tvättas inte bort med blod och människan styrs inte av sin primitiva hjärna. Vi styrs av ett intellekt och en kärlek som kan övervinna allt. Det tror väl alla? Jag var chockad. Jag har vuxit upp i ett samhälle där det har varit långt ifrån rättvist, men alla människors lika värde har alltid åberopats och eftersträvats. Jag har sett det som så självklart att jag rentav tagit för givet att det är en gemensam uppfattning, att det var länge sedan någon gjorde skillnad på människa och människa.
Poängen är just det. Den är enkel och skrämmande. Dessa samtal förs. Här. I lägenheten mittemot. Trots att vi lever i Sveriges mest segregerade stad, är det ju en stad där människor och kulturer blandas, och bör blandas. Vartenda litet strå som läggs på stacken för ökad förståelse är livsviktigt och det är allas vårt ansvar att göra just det. Dra i strået. Dra och dra och dra – för det här samtalet får inte vara sant. Det bara får inte vara det.