Det är mycket viktigt att ta sig själv på fullaste allvar. Sommaren är slut och jag har fått svininfluensan. Garanterat! Jag har ju ont i halsen. Mamma föreslår halsfluss och påpekar att jag gick sommarklädd när hösten stormade in, men jag skulle inte tro det. Jag bäddar istället ner mig på högspänn och väntar på att symptomen ska kunna prickas av. Halsont – check. Feber – check. Ledont – räknas träsmak? Diarré och kräkningar – njae, inte riktigt än. Under tiden läser jag tidningen. Det gäller att ta sig själv på fullaste allvar, så jag bläddrar förbi sida på sida av börsfall, fotbollsderbyn och självmordsbombare tills jag hittar horoskopet. Där får jag reda på att tal över tio och ljusa färger ger mig tur, hälsan fixas bäst genom tävlingar, ekonomin rasar, kärleken bjuder på en ny romans och jag tar inte hänsyn till en väns labila känslor. Hjälp, tänker jag och sätter på mig elva ljusa klädesplagg, räknar pengarna i min myntburk och tävlar mot mig själv i hur många personer jag hinner ringa upp inom loppet av en halvtimma, för att hitta den nya romansen och de labila känslorna. Jag hittar varken eller, men känner mig ytterst labil och inser att själv är bäste dräng. Jag tar mina egna känslor på allvar och hittar en ny romans i mig själv. Jag försöker se snygg ut, det är viktigt. Det är också mycket svårt i elva ljusa klädesplagg och jag känner mig förvirrad. Jag tar min förvirring på allvar och tänker att meditation är ett bra sätt att hantera vardagen på. Jag googlar på meditation och följer instruktionerna. Jag sätter mig i en lugn vrå, tänder levande ljus, blundar och fokuserar på min näsa. Det står så, fokusera på din näsa. Jag tar min näsa på fullaste allvar och jag känner att den är täppt. Svininfluensan! Jag ska låta tankarna passera förbi och endast fokusera på min näsa, jag försöker. Det går inte. Jag har hört att spikmattor är bra för välbefinnandet. Jag har ingen men prövar att sticka mig själv i ryggen med en gaffel. Det gör ont. Jag tar min smärta på fullaste allvar och lägger mig i sängen och tycker mycket synd om mig själv. Jag tror på det. Jag gör det, och febern går ner. Vi måste ta oss själva på fullaste allvar, vilka löjliga uttryck det än tar sig. Det är ett konstaterande att jag finns här och du finns här och vi lever här tillsammans. Om jag tar mig själv på allvar tar jag också alla andra på allvar. Glöm aldrig det. Jag har inte svininfluensan.
