I en bok som heter ”Lyckad nedfrysning av herr Moro” som Roy Andersson en gång samlade världens bästa texter och världens bästa fotografier i, finns ett foto med bildtexten:
”En tysk trupp som under andra världskriget opererade i Jugoslavien hade varit med om att bränna byar som repressalieåtgärd och skall här avrätta en grupp tillfångatagna partisaner och civila, som redan står uppradade framför en stor höstack med förbundna ögon och väntar på skotten. En ung soldat i exekutionsplutonen, Joseph Schultz, vägrar skjuta. Istället går han fram och ställer sig i raden av dödsdömda. Vi skulle knappast känna till denna handling om den inte förevigats på bild. En av hans kamrater tog fotot 20 juli 1941.”

När Sveriges Radio hörde av sig och frågade Olivia Bergdahl om hon ville skriva en radionovell, visste hon med en gång att hon skulle skriva något om andra världskriget. Associationen gick snabbt till den där bilden med soldaten som vägrar att skjuta, och efter viss googling på det hela, insåg hon att det där fanns många frågetecken – hade det ens hänt? Varför berättar man en sådan historia? Vad är detta behov av hjältar, vad gör vi med dem, och vad krävs för att bli en? Vad skulle Josef Schultz säga till oss idag?

”Hjälten Josef Schulz på fotografiet” tilldelades sedan Sveriges Radios novellpris 2016.

Novellen i sin helhet

Det finns ett fotografi. Det föreställer en åker, en höstack och 16 människor med förbundna ögon. Framför dem tre soldater. En av soldaterna har tagit av sig sin hjälm, slängt geväret åt sidan. Detta är dokumenterat. 30 år är ingen ålder.

— 31 år är jag, svarar Josef Schulz. 31 år. Inte galen.

Galenskap är något som kommer krypande, om det kommer. Galenskap kan ursäkta mycket, men ursäktar aldrig det goda. Behövs ingen ursäkt för det, behövs endast en scen och en plats och en människa: Solen skiner den dagen, dagen när fotografiet tas, soldaten vänder ansiktet bort från kameran, hettan dallrar, i en tid som inte är vår.

— Nej, inte er, säger Josef Schulz. Min! Min tid heter den 20 juli 1941. Heter blod och död, heter hit men inte längre, heter höstack och gevär, heter hjälm och förbundna ögon, här står jag och vevar med armarna! Det ser ni inte, va? Hur jag ar-gu-men-terar! Hö luktar hö oavsett var det ligger! Har ni någonsin varit i Jugoslavien?

Det heter inte Jugoslavien nuförtiden, men det vet inte Josef Schulz där han står. Det är mycket han inte kan veta. Hur det ska gå med alltihopa, med kriget, med Europa, med Tyskland och Hitler. Josef Schulz har varken sett färg-tv eller demokratiskt valda kvinnliga regeringschefer. Inte heller koncentrationsläger eller hur en atombomb reser sig över horisonten, i svampformation. Inte ens på bild. Han vevar inte med armarna, han har slängt geväret åt sidan.

— Framåt, marsch!, ropar Josef Schulz. Armarna uppåt sträck! I givakt! Heil Hitler! Huvud, axlar, knä och tå, knä och tå! Nej, jag är inte galen!

Josef Schulz lever i ett hit men inte längre. Han är på en plats han aldrig tidigare har varit på  – en åker. På åkern en höstack. Är han en galen människa? Eventuellt. Är han en god soldat?

— Nej, nej, jag är ingen god soldat!, svarar Josef Schulz. En god soldat lyder! Undviker att dö, annat än i nödfall. Så inte, för mig! Men jag kan låtsas, om det finns en kamera. En stilig soldat, är jag då! Blänkande knappar, jag spottar på dem, putsar, putsar och putsar med en liten, liten näsduk. Rakar mig ordentligt, utan raklödder. Det är en speciell teknik. Doppar sedan ansiktet i en flod. Rinnande, klart vatten, högsommar är det ju, så varmt här i södra Europa! Har ni någonsin varit i Jugoslavien?

Det heter inte Jugoslavien nuförtiden. Hjältar är oftast bättre på att välja sina stunder och sin miljö, i synnerhet på att undanröja varje tvivel, men vi får ta vad vi får. Vi fick Josef Schulz på fotografiet, och visserligen visste han ju om kameran.

— Ja, kameran, säger Josef Schulz. Vittnet. Det är mycket viktigt. Vi tvättar oss bättre de dagarna vi har kameran. Rättar till uniformen, så som man ska.

Det är lättare att vara en människa, när det finns ett vittne.

Josef Schulz nickar.

— Det som skiljer människan från djuret är tvålen!, utropar han.

Det experimenteras med att göra tvål av människor i Josef Schulz hemland. De gör också lampskärmar. Av huden. Behåller bröstvårtorna, och letar efter dem, som har vackra tatueringar. Det är lättare att vara europé, när Josef Schulz finns på fotografiet.

— Ja precis!, fortsätter Josef Schulz. Visst är jag en god soldat! På viktigt uppdrag i södra Europa. Jag förstör hus och byar! Det finns dokumenterat. När jag var liten förstörde jag min lillebrors korthus. Walter heter han. Han grät så då, mamma kom, med sina händer, lyfte upp honom och strök honom mjukt. När han hade slutat gråta kom händerna mot mig, de arga händerna. Så märkligt att jag inte kan förlåta henne det. Det var elakt gjort. Mycket elakt gjort av mig att förstöra Walters hus. När jag förstör hus här i Jugoslavien blir alla glada. Vi ropar pang krasch bom! Såg du hur takpannorna flög? Något ska man ha att skratta åt! Det är också mycket viktigt. Jag tänker inte på Walter här, här tänker jag mest inte alls, och tänker jag på något så tänker jag på svetten. Det är varmt att elda upp hus. Kasta handgranater. Svetten rinner! Små floder längs med vaderna och ryggen, ritar spår i huden när jag inte tvättat mig ordentligt. Det är mycket viktigt att tvätta sig. Tvätta av sig, smutsen, samvetet, allt löses upp, även utan raklödder… Har ni verkligen inte varit i Jugoslavien?

Det heter inte Jugoslavien nuförtiden. Jugoslavien finns bara på fotografiet. Där är Jugoslaviens åker. Jugoslaviens höstack, Jugoslaviens himmel, Jugoslaviens sol och tre tyska soldater. 16 människor med förbundna ögon. Det heter Jugoslavien där Josef Schulz står, med ansiktet bortvänt från kameran. Så är det. 30 år är ingen ålder.

— 31, rättar Josef Schulz.

31 år är ingen ålder, kan vara ett helt liv.

— Jag är ingen ung soldat, säger Josef Schulz. En av de äldre i plutonen. Inte äldst, men det finns ju de som är bara pojkar. Med fumliga fingrar och rädda ögon, och så de som passar det här livet. De som skrattar och lyder order. De som spänner sina muskler och berättar om skotten de skjutit, husen de bränt, kvinnorna de… Nej, det är inte snyggt! Det är nödvändigt! Det finns de som är stora, grova karlar, med mycket hår på bröstet, som är yngre än jag. Kan ni tänka er? Yngre än Walter till och med… Var är Walter någonstans? Vad tänker mamma där hon går bakom sina mörkläggningsgardiner? Hon går i Wuppertal, där föddes jag, där föddes Engels.

Josef Schulz slår händerna för ansiktet. Kommer på sig.

— Schhhh… säger han. Nej, inte kommunisterna! Jag är en god soldat! I normal ålder för en soldat. Framåt marsch! Nej, jag skulle inte göra uppror. Nej, jag är inte galen! Det finns andra, mycket bättre hjältar än jag, sådana som står stolt, som protesterar och gör avtryck, sådana som tänker på kameran när de dör. Möter kamerans blick, betraktarens och vittnets, de som undanröjer varje tänkbart tvivel på vad som kan ha hänt. Historiens ögon, omöjliga att ifrågasätta, tvivels utan, nej, det gör inte jag. Jag kastar handgranater! Det finns dokumenterat! Där står jag med mina glasögon! Det trodde ni inte, va? Att er hjälte var skumögd? Men jag lyfter på mössan, minsann! Slänger av mig hjälmen! Geväret! Bältet! Vänder trotsigt ansiktet åt fel håll! Här luktar hö! Det finns de som räknar skotten de har skjutit, husen de bränt, kvinnorna de… Har ni någonsin varit i Smederevska Palanka?

Där bodde Tito. En kort tid bara, byggde tågvagnar på en fabrik. Det var 1926. Han var fackföreningsledare.

— Schhh…, säger Josef Schulz pedagogiskt. Nej, inte fackföreningsledarna. Nej! Inte kommunisterna! Schhh… Här finns berömt källvatten. Prima fint mineralvatten, redan de gamla romarna åkte hit och drack av det, det har jag snappat upp! Man lär sig när man är soldat. Skulle en galen människa minnas sådana detaljer? Haha! Nej, jag är inte galen! Jag minns allt vatten jag någonsin har badat i! Vattnet i Wuppertal, trapporna genom staden, när det regnade bildades små floder som hoppade ner, hoppsansa, trappsteg, efter trappsteg – där sprang jag som barn. Sprang jag när jag inte var barn längre, när jag hade lärt mig att rulla cigaretter, lägga luggen rätt framför spegeln och min röst hade mörknat till nya toner. Jag sprang så fort! Hand i hand sprang vi … Hade aldrig hört talas om Smederevska Palanka! Visst ingenting om Jugoslavien!

Jugoslavien finns inte nuförtiden, för de ska gräva nya massgravar. Långt senare, en annan juli, samma vecka, på dagen 54 år senare kommer det att hända. Det är inte Josef Schulz år, är inte 1941. Det är inte Josef Schulz plats, det är en annan del av det som en gång var Jugoslavien. Det finns dokumenterat. Nuförtiden dokumenteras avrättningarna med bättre kameror. Hjältarna ser oss rätt i ögonen. Josef Schulz står med ansiktet bortvänt. Nej, han vevar inte med armarna, men han har slängt av sig hjälmen. Hö luktar hö oavsett vad det ligger. Det finns de som räknar skotten de skjutit. Vad räknar Josef Schulz? Vad tänker han där han står? Vad kan man tänka, där och då? Vi vet inte om Josef Schulz rodnar, vinkeln är fel, vi ser Josef Schulz bakhuvud framför höstacken på åkern. Hallå, Josef Schulz!

— Haha!, säger Josef Schulz. Låt oss säga att det är en kvinna! När jag blundar minns jag bäst hur leverfläckarna blev ett mönster över hennes nakna mage. Vilken människa kan ha så många leverfläckar? Inte någon annan jag har träffat! Hon hade små fjun överallt, små mjuka fjun och leverfläckar, och där fjunen blev stela, hårda, långa, det var dit jag strävade. Målmedvetet! Följde fläckarna nedåt, det var något med lukten, jag kunde inte motstå. Hennes lukt, ja, det var det som det var! Är det kärlek? Att inte kunna hejda sig, att kroppen blir magnet mot stålskiva, att kroppen blir gravitation, att jag var äpplet, hon hela jorden att falla mot! Och som jag föll! Galen, ja, låt oss säga att jag blev galen! Jag menar inte att jag är galen. Nej, jag är en normal soldat! Putsar mina knappar! Men där och då, när jag var människa. Inte hjälte, inte soldat, inte martyr, nej människa i allt jag är. Allt i mig och hela världen, samtidigt!

Det var bara det att det inte skulle bli något barn. Det var kanske det som var problemet? Om det var hon eller jag som inte ville, det minns jag inte. Vi kanske var väldigt fattiga? Vi kanske var olika sort? Hon kanske var sjuk? Något fel med de där leverfläckarna? Svalt vi? Kom inkallelsen… Kom den som en lättnad och ett äventyr eller kom den som en dom?

— Haha!, svarar Josef Schulz. Låt oss säga att det är en man! När jag blundar minns jag bäst … Nej! SCHHH! INTE BÖGARNA!

— Ha…ha… svarar Josef Schulz. Finns inte plats för någon kärlek här. Finns ingen mening att älska när man måste dö. Men man måste älska när man måste dö. Man kan inte döda om man älskar. Jag får inte detta att gå ihop. Har ni någonsin varit i Jugoslavien?

Serbien. Det heter Serbien nu, där Smederevska Palanka ligger. Det heter Bosnien-Hercegovina nu, där Srebrenica ligger. Detta vet inte Josef Schulz. Inget Jugoslavien mer, inget tredje rike, ingen Sovjetunion. Storbritannien, Polen, Frankrike, Sverige finns kvar. Grekland, med alla sina öar. Man kan åka dit med båt över medelhavet. Det finns folk som gör det. Det är lättare att vara europé med Josef Schulz på fotografiet. Så vackra är de grekiska stränderna, med sina ljusa, vassa klippor, med sin mjuka sand, det är så varmt där i södra Europa! Rekordvärme, nuförtiden! Det finns dokumenterat. Kan du föreställa dig det, Josef Schulz? Allting dokumenteras, hela familjer i små båtar över Medelhavet. Unga och gamla, småbarn, gravida, sådana som älskar och sådana som är älskade. Och det vet väl du, att vågorna går höga? Svårt att stanna kvar i båten då! Svårt att simma när havet slår mot ljusa, vassa klippor! Ungern finns också kvar. De bygger en mur som de döper till staket, döper till ansvar för Europa, men människor går norrut ändå. De går genom det som nuförtiden heter Makedonien, längs med tågspåren går de för att ta sig över bergen. Det är inte bra, med tanke på tågen. Finns ju inte plats att hoppa undan! Fara för livet, i synnerhet om man har korta, trötta ben, sådana ben som barn har. Det vet väl du, som eldar hus och byar? Inte är det lätt att överleva alla gånger! Det vet väl du, som är en god soldat? Med livet som insats! För fäderneslandet, mödrarna, barnen. Makten, kanske? Den blonda och den blåögda? Eller hur var det? Ett land, ett folk, en ledare? Är det vad du krigar för, Josef Schulz? Vad är det en människa krigar för?

Kris, ropar löpsedlarna nuförtiden, över hela Europa. Katastrof, skriver de. Bokstaverar: det e-u-ro-pe-i-ska sam-arbetet. Långsamt och noggrant så att alla ska förstå. De väller in över gränserna, ropar upprörda röster. Fienden ibland oss, fortsätter de. Europeiska storstäder nya terrormålet, konstateras. Dödstalen stiger, konstateras. Den största flyktingströmmen sedan andra världskriget, konstateras. Det finns på bild. Allting dokumenteras. Kan du föreställa dig det, Josef Schulz? Kan du föreställa dig det?

Nej, det kan han inte. Josef Schulz står på en åker i en tid som inte är vår, som är blod och död, som är hit men inte längre, som är ett fotografi. Han rycker på axlarna. Rättar till glasögonen och fingrar på något i sin bröstficka.

Är nöjd med det han har, för det är allt han någonsin kommer att få. Josef Schulz har ingen framtid. Det finns dokumenterat. Inskrivet i rapporterna. Stupad i strid, står det. Han har tagit av sig hjälmen, slängt geväret åt sidan. 30 år är ingen ålder.

Vissa säger han har en lapp i sin ficka, att det står ett bibelcitat på den. Att det är Paulus som säger: Kärleken gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Vad vet vi, om det är sant? Vad spelar det för roll? Hans bröstficka finns inte kvar, inte heller jackan den satt på.  Är Josef Schulz ens en kristen människa?

Nej, kanske han svarar, för Gud kan inte finnas på slagfältet. Det är alltför fult, luktar illa, skaver så, är obekvämt. Ja, kanske han svarar, för Gud är det enda som kan finnas på slagfältet. Hur ska någon annars stå ut i detta? En liten fackla hopp, ett utlovat lugn efter infernot. Är det lättare att vara hjälte med en Gud? Då krävs ingen galenskap, för godheten är inte längre ditt eget ansvar, du bara lyder. Bara lyder vad som står skrivet, är en god soldat. Vänd andra kinden till, står det, så du vänder. Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem, står det, så du lägger ditt liv i den ena vågskålen, en främlings i den andra. Du ser att det väger jämt. Det väger jämt. Det väger jämt, Josef Schulz, det gör det alltid. Det som är dig själv förhatligt, skall du inte göra mot din nästa. Det där kom från judarna. Ingen är rättrogen förrän han älskar sin broder som sig själv. Det där kom från muslimerna. Lyder du nu, Josef Schulz? Är det verkligen du på fotografiet? Varför vände du inte bara ansiktet mot kameran, för att undanröja varje tvivel? 30 år är ju ingen ålder.

— 31, rättar Josef Schulz.

Medellivslängden för tyska män är 37 år, 1945.

— Då är 31 år nästan – ja, nästan! – ett genomsnittsliv!, säger Josef Schulz.

Nuförtiden är den 78 år. Det vet inte Josef Schulz. Han kanske anar.

Walter kommer att säga att du är en hjälte. Det finns dokumenterat. Mamma kommer att gråta när du inte kommer hem. I tystnad gråta, trycka sina arga händer mot ansiktet, pekfingrarna in i ögonen, som pluggar, som stopp, göra slut på det så, gråten, snoret, tårarna. Ett land, ett folk, en mor. Alla bara gråter, så hejdlöst. Mamma vill inte vara till besvär. De arga händerna blir svaga. Om det är reumatismen eller sorgen. Kanske världsläget. Svårt att säga. Mycket svårt att säga.

Wuppertal kommer att bombas under kriget. Alla de vackra trapporna. Kommer byggas upp igen. Trappsteg efter trappsteg, upp och ner för bergen, sten efter sten, Josef Schulz kommer inte att bära en enda. Walter kommer att bära. Kanske mamma också, och vattnet kommer att bli smutsigare och smutsigare. Grå, som lera, eller som synden kanske, går det genom allt. Wupper. Heter vattnet, heter ån som mynnar ut i Rhen, som finns kvar, finns kvar nuförtiden, trots alla döda kroppar de har burit.

Nuförtiden är det länge sedan det hände, det hände i en tid som inte är vår. I vår tid dokumenteras avrättningarna med bättre kameror. Både stilla bilder, och rörliga. Vi undanröjer varje tvivel. Det är bara att googla på det! Syrien. Afghanistan. Ukraina. Nigeria. Israel. Palestina. Syd-Sudan. Jemen. Libyen. Irak. Orange och svart och en blå horisont. Hjälten Josef Schulz på fotografiet. Vår tid säger sig veta precis vad som har hänt. Är mycket noga med källkritik.

Walter kommer att säga att det visst är du på fotografiet. Det finns dokumenterat. Åkern. Höstacken. Det vet väl han, han som är din bror. Vem ska vi tro på om vi inte tror på Walter? Du ser väl detsamma som vi där du står, strax utanför Smederevska Palanka? 16 serbiska partisaner med förbundna ögon, på rad. De ska skjutas. De håller varandra i händerna och deras vita bindlar, lyser mot oss, genom tiden, säger: detta har mänskligheten gjort.

— Snart är det över, svarar Josef Schulz.

Vänder ansiktet mot oss. Ler stort.

— Alldeles snart, så är allt det här över.

Och den tyska soldaten lägger ner sitt gevär. Det är du, Josef Schulz, säger din bror. Han som vägrar. Han som väljer det som är intet, framför förintelsen. Han tar av sig hjälmen och bältet. Lägger brickan som är han på marken. Tar ett steg, och sedan ett till. Ansluter till raden av dödsdömda, för han har lagt sitt liv i den ena vågskålen och en främlings i den andra. Han ser att det väger jämt. Det väger jämt, det gör det alltid. Och de lyfter sina gevär. Han sträcker ut en hand, någon fattar den. Och de osäkrar. Kameran är där, är vittnet. Visste du det, Josef Schulz? De skjuter nu. Pang. En olydig soldat. Krasch. En galen människa. Bom. En hjälte. Är det du, Josef Schulz?

Här finns en intervju med Olivia när hon tilldelades priset för ”Hjälten Josef Schulz på fotografiet”.

En längre intervju.

Läs om prisutdelningen på SR