Jag befinner mig nu mellan de småländska skogarna i Ljungby, på den årligen återkommande berättarfestivalen. Vi vandrar genom hagelskurar och kryssar mellan raggarbilarna nattetid, men förutom det tar berättelserna liksom aldrig slut och det är väldigt väldigt fint. Igårkväll hade jag mitt första framträdande under rubriken Slutet på dagen men kanske början på något nytt, och även om alla dikterna inte var pinfärska kändes det så varmt och bra att det nästintill kändes som nyheter. Det är skönt att vara i Sverige igen, det är skönt att tillåta sig att läsa vissa rimmade partier i en våldsam hastighet och det är skönt att kunna dra ordvitsar och att folk förstår dem. De lediga stunderna tränar jag på västgötska r-ljud och ikväll ska jag titta på bästa Kajsa Bohlin (.com) som även hon är inbjuden hit. Imorgon är det scentid igen, rör ni er i krokarna är ni varmt välkomna, titta in på ljungbyberattarfestival.se och läs mer. Hoppas vi ses i de röda stugorna (med vita knutar, höga trösklar och breda golvplankor), eller nån annanstans framöver.
Tjing,
Olivia