Det här är en dikt som beställdes av konstföreningen Tornet i Alingsås, att sitta uppe som parkpoesi i Nolhagaparken hösten/vintern 2012. Det inledde en poesistafett, där en poet skickar uppdraget vidare till en annan.
Sov, lilla älskling
i din alltför stora kropp
natten dör och dagen vrålar
utanför går solen opp
och jag ska räkna dina hår på bröstet
brustna hjärtan slår och slår
den världen som vi dömdes till
är den enda värld vi får
och utanför ditt fönster
spricker knoppar, faller höstlöv, singlar flingorna mot marken
det sitter människor och lever på bänkarna i parken
jag kan höra deras röster nu när inget annat stör
det är det jag kommer att sakna när jag dör
Avlägsen musik och avmätta skratt
dessa avklädda kroppar i en påklädd natt
en smekning, min älskling
en nyvaken dag
det luktar kaffe och efterfestsrök
här är solstrålarna och du och jag
kan dansa med dammkorn i ditt kök
Så sov, lilla älskling
snälla sov när jag går!
Den världen som vi dömdes till
är den enda värld vi får
Du har vrålat mot dagen och jag har ropat förlåt
för allt det onda jag vet kommer efteråt
men vi kan aldrig gå tillbaka,
och jag vet inte hur man gör
men dina glesa hår på bröstet
dem kommer jag att sakna när jag dör.