Det finns inga kastanjer i Vasastan
men det finns trapphusornament
små slingrande stänglar av marmor bland gatsten och cement
det finns upptrampade gräsmattor och höstlövsalléer
spårvagnsspår, skolkorridorer och tonårskaféer
det finns parkbänkar med inristade namn –
där står nog både ditt och mitt
När månen och stjärnorna i vitaste vitt
lyser över gruskorn och fimpar och alkohol
där finns högre höjder som gör högre mål
som gör högre nätter
där finns rakblad och knivar och filterfria cigaretter
där är högt i tak när kopparfärgad sprit blandas med sömntabletter
Det är där som våra drömmar kommer
och våra drömmar går
vi siktar mot New York, Paris och Singapore
Det finns en korsning som pekar mot autobahn
men det finns inga kastanjer i Vasastan
Nuförtiden ler du så vuxet när du frågar:
”Vem stal mitt februari,
vem tog ifrån mig mitt mars?
Jag raglade runt i en hånflinande fars
av allting jag kunde vara…”
Hur ska jag kunna svara på nåt sånt?
Säga att jag minns när ditt hår var blont utan blekmedel
och en enda skrynklig tjugokronorssedel
räckte till två påsar godis om lördagen
säga vad man vill – men cola är bra för magen!
Nu blandas colan bäst med rom
om vi dricker snabbt och blundar känns det nästan som om
du fortfarande inte är högre än en meter
jag kan bära dig på ryggen
och du frågar mig vad träden heter
Kastanjer.
Kastanjer, kastanjer, kastanjer.
Men jag sprang naken ut ur Vasaparken,
så som Eva sprang ur Eden
jag lämnade min barndom i en diskohall på Heden
min ungdom ligger väl kvar på nån madrass i nåt kök
där bland tomburkar och flaskor och en svävande rök
när du bytte dina hästplanscher mot Munch och Dali
sen sög vi av små rockstjärnor, men lät tanken vara fri
vi – som smordes mjuka av mor med Helosan
vi hårdnade på varsitt sätt
och möttes så i Vasastan
Där skrattar vi och skålar och du faller i min famn
på en parkbänk i allén har du ristat in ett namn
för ett år som går
så där som åren brukar gå
för att det inte finns något hjärta som slår
som det som slutat slå
det dunkar hårt i varje bröstkorg
det slår på insidan av din
det är det vackraste som finns
att ett hjärta hittar in
i någon annan
det är det vackraste och fruktansvärt
att du alltid tvingas kvar i
ett mars, ett februari
då när döden kom med livet
det som är taget, tas för givet
när en barndom läggs i graven på Vasagatan tjugofem
Det växer inga kastanjer där
men de blommar fortfarande hela vägen hem.