jag låter vinden blåsa färdigt,
för skall jag vandra skall jag vandra värdigt
här finns de andra
här finns jag
plötsligt minns jag
vad du sade
du sade: framtiden är till för de som vågar sparka och de som vågar slå.
jag tänkte: gud, det är ju en framtid ändå
men du låg tyst
och jag låg kysst,
bortom vett och bortom sans
och som en invalid i ett ingenstans
vände jag mig mot himlen och svor att
jag hade redan förlorat
så låt det blåsa kallt och ihärdigt!
för skall jag vandra skall jag vandra värdigt
din kropp tung mot min,
du sade: jag kommer krossa dig
så säg den gud som kan förlossa mig
den är skral min moral – det vet jag nog
men jag offrar det,
för att få vara normal
ingen människa blir rik på en änglalik etik
jag kanske kommer dö i samvetskval
men din syn på livet är banal.
det var då jag visste att nu dog du
för du log nu,
du log som en kristallnatt
och i ett hånfullt skratt, ditt skratt
lät jag det blåsa upp till storm
för du var allt i mitt varandra
men här finns de andra,
här finns jag
nu minns jag – din bortvända rygg som ett slag
så jag låter vinden blåsa färdigt
för skall jag vandra skall jag vandra värdigt