Jag älskar genier.
Deras fyndiga skriverier, genomtänkta komedier, tragedier
ödessymfonier, konstnärskolonier, Bergman och von Trier
Jag älskar konstnärskap i enorma halter
fadersgestalter som sällan lägger hatten på hyllan
och så Dylan, min Dylan, min älskade Dylan
Vem kan säga att de inte gillar
gulliga små hiphopkillar?
Helt ärligt får jag en smärre hjärtkatarr
varenda gång jag ser en skäggstubbig kille med gitarr
som spelar låtar han har skrivit alldeles själv
jag faller som en fura i en norrlandsälv
för fattigmansromantiken
den rödvinsosande finlyriken
kedjerökare och självmordsförsökare
Jag älskar svartklädda män
hur de talar om Sanningen
för jag älskar filosofer och hobbyprofeter
och vad är det nu det heter…?
Jo, estradpoeter!
Jag älskar konstnärer och revolutionärer
och fotografer
och pojkar med svartbågade glasögon på halvtomma biografer
som tittar på svartvita filmer av nån rysk regissör
Jag älskar varenda genialisk mästaramatör
och visst, jag tänker jag vill ha!
varenda gång jag ser en het poet
fastän jag vet att de brukar vara rätt så pretentiösa
– men jag älskar de ändå!
när morgonen kommer och timmarna blir små
även om de har en ovana att citera sig själva då…
Jag älskar deras självförtroende och inbördes beundran
Jag älskar deras barnsliga oförstående undran
varför inte alla kan förstå dom
Jag älskar hur lätt, hur svårt det är att nå dom
Ja, jag älskar genier
i mina fantasier ser jag frierier
och ingenting gör mig så tillfredställd och glad
som en smäktande kärleksförklaring till en smäktande serenad
men,
jag måste ändå kväva mitt fnitter
och med risk för att låta aningen bitter
säga: Konstnärsjälar, jag älskar er!
men säg,
när kommer ni att älska mig?