Jag vaknar i den allra vackraste sovstaden,
intill en älsklings röst
och känner hur ångestskriken, alla ångestskriken
har förtvinat i mitt bröst.
Fingrarna luktar rök och gummi sen igår
jag är varm i magen, och med rufsigt hår…
först då,
kan jag vara besviken
på att de flesta dör som siffror och vi blundar för liken
på att minorna dödar systrar och bröder
det är alltid systrar och bröder som blöder
varenda liv som rycks härifrån
är en förlorad dotter, en förlorad son
man kan fängsla en soldat
för sin tro, och sitt hat
för en bättre värld!
Men är världen värd det vi värdesätter? Värd som oss…
en kvinna lyckas inte slita sig loss
och säg den människa som tror
att rättvisan är stor
när en kula spränger livet ur hans lillebror
en våldtagen mor, en torterad far
vad ska man kämpa för, om inte ens älskaren finns kvar?
Varje stad är en hemstad,
tänker jag,
där jag ligger med en varm hand mot mitt skulderblad
jag andas i takt
nu strålar min verklighet i all sin prakt
först då,
hör jag hur de skriker
skriker rätt igenom svarta rubriker
när missiler slår sängen i ett annat sovrum till flisor
i mitt sovrum sjunger sorgsna män sorgsna visor
och jag ligger saligt stilla
i vetskapen om att resten av världen inte är någon synvilla
om att inför hatet står sig lyckan så oändligt svag
så låt mig ligga kvar ett litet tag!
cynisk och kall är sanningen
att först i armarna på en åtrådd vän
först som en självklar del i ett varandra
först då vågar jag lyfta blicken,
och tänka på andra