Det började en morgon, jag var morgontrött och sur
de talade på radion om en annalkande hagelskur
och jag klädde mig i kläder som inte tålde vatten
jag har så svårt att skilja dagen från drömmen och från natten
ute på gatan stod en kutryggig man
han kallade sig själv för femtiotalets don Juan
och sade att han förförde folkhemsflickor på löpande band
han kramade en silverkäpp med darrande hand
och han sade:
en vacker dag
är du och jag
lika gamla
om tiden går
som tiden ska
skall du samla
år efter år
efter mitt sista andetag
Jag vandrade genom en hagelstorm
soluppgången kom, alla former bytte form
i ett gathörn stod en förtvinande kvinna
hon sade: ”Det fanns inte ett spel som jag inte kunde vinna!”
hon blottade tandlösa käkar när hon skrattade och log
rökte smala cigaretter, sade att hon aldrig fick nog
av alltet,
fast det var länge sen för sent
hon sade det livet, det är livet, det skall drickas rent
och hon sade:
en vacker dag
är du och jag
lika gamla
om tiden går
som tiden ska
skall du samla
år efter år
efter mitt sista andetag
Ut ur en bildörr klev en pensionerad direktör
han sade: ”Det där leendet, det har du ingenting för
jag byggde ett imperium på polacker och betong
från mina fabriker hördes dunkande sång
för framtiden låg öppen och oljan var fin
jag gick från arbetarunge till borgarsvin
så nog vet jag hur det känns
segerns sötma ger livslång abstinens.”
och han sade:
en vacker dag
är du och jag
lika gamla
om tiden går
som tiden ska
skall du samla
år efter år
efter mitt sista andetag
Det var då de kröp fram,
ur varenda liten vrå av staden
de sällade sig mässande till den växande paraden
genom parker, över gator och alléer
kom de trampandes, stampandes, de äldre de äldstas arméer
mellan höghusen i smala gränder och prång
ekade svaga röster som varit starka en gång
och de sade:
en vacker dag
är du och jag
lika gamla
om tiden går
som tiden ska
skall du samla
år efter år
efter mitt sista andetag