Så sällsam som en smekning,
kan skymningen vara;
över städer, över stränder, över trädtopparna
en liten brandgul stjärna fångad mellan fingertopparna
Rätt in i hjärtat på de rodnande kropparna!
att offras för skriken i publiken,
för musiken
för festlusten på västkusten
finns alltid nån person,
som tar i och tar ton, säger:
Här finns inga knarkare! Här finns de starka och de starkare!
Men jag rör mig som i trans
det är dans någonstans
och han var fager som en schlager
nuförtiden är han bara mager
han leker tafatt
helt oviss om att
jag dansar med döden inatt
Hon var bäst i klassen som medelklass
vad har man att frukta när tungan är vass?
om man är snygg och smart och social
berövad rätten till samvetskval
hon står mellan kyrkorna och kyrkklockeslagen
alla rätt och pappa upp i dagen –
som ett slag i magen!
Jag besjunger häri
en flicka att bli kär i
när tågen från centralen gör mig galen
– drömmarna går på räls
hennes sista kvällscigg mot läpparna,
andas in,
utan förakt för livet
Jag tar ingen makt för givet, säger hon
med ett svävande skratt
inte anar hon att
jag dansar med döden inatt
Så sällsam som en smekning,
kan gryningen vara
han ber mig att förklara
hur livet i sig skulle räcka till
hon säger ingen fara, jag gör bara sånt jag vill
och gud och djävulen i varsin helvetesskreva
ropar: man kan inte dö utan att leva!
men de rör sig som i trans,
det är dans någonstans
och jag spyr som en katt
för nog anar jag att
jag dansar med döden inatt