Att definiera
ett mjukt frasande
av nakna händer
över naken hud
under nakna lakan
natten dör och morgonen tappar andan
jag trampar gatornas kullerstenar
som legat på samma plats i minst tvåhundra år
och visst minns jag
rasande tvillingtorn
rasande folkmassor –
jag var väl inte större än ett barn
med tuperat hår,
alltför stora byxor
alltför många sjalar
megafonrösten fylld av en tro
på att världen löser upp sina egna gränser om vi håller varandra i handen
jag vill fortfarande kunna skrika
lika självklart som en fjortonåring
ge mig lite peace, love och förståing!
för visst minns jag
min allra första älskares terroriststämplade efternamn
en blåögt svartögd casanova
Att definiera
blodet som en evig påminnelse
och jag ritar pyramider
när någon skriker att Afrika har alla pengarna
fast på franska, för det låter roligare
l’Afrique a le fric
l’Afrique a le fric!
och tittar på mig som om jag skulle förstå
men maktstrukturer är det enda jag har kunnat hitta mig själv i
för visst minns jag,
stockholmares stela ansiktsuttryck
en varm julimorgon på väg till jobbet
Londons blodomlopp rasande inifrån
och att det är vårt fel
är det enda jag kan hålla fast vid
mitt femtonåriga jag kysser flyktingbarn och mellanting
och pyramider är pyramider
även om spetsen riktas nedåt
att definiera
brott och straff till Edith Piaf
piff paff puff
samma gamla bluff till slut
ska vi brinna skall vi brinnas ut
i undantagstillstånd
jag ser ju knappast nån kvinnlig James Bond i spegeln…
bara ett mjukt frasande
kullerstenarna
på samma plats i tvåhundra år
min lilla hemstads blodomlopp
som en evig påminnelse
om att vi varken är ensamma
eller först
att födas lyckligt ovetande
och bli olyckligt vetande
när kropparna brister
pojkflickorna blev medvetna feminister
med blodet
som en evig påminnelse
om att bara förlorarna
kan definieras