Glöm inte ditt namn, Amanda
Amanda för att älska
så älska din spetälska!
älska allt, Amanda
våga landa – jag tar emot dig
om du slutar göra ont emot mig
du kastar skit på alla andra,
så vi bara har varandra till slut
jag får panik, jag vill ut
så vi åker ut till förorten, för att köpa smuggelsprit
enda anledningen för oss att ta oss dit
två blonda flickor på besök i periferin
mot skrynkliga sedlar får vi vodka och vin
jag spydde förra fredan, så det är väl bäst
vi pratar om nästa fest istället
imorgon, ikväll?
cell mot cell
och själen finns i mellanrummet
du säger: ”hur jag än försöker,
kan jag inte hitta det jag söker
så jag röker
fyller ensamheten med ett löfte om död
för att känna hur värdefullt livet är…”
sedan skrattar du rått
när jag talar om nåt gott som en självklarhet
och säger: ”herregud, jag vet att jag bara blir besviken
så låt mig vara bitter men nyfiken
enligt vartenda psykologiskt perspektiv
är jag bara jävligt destruktiv
och det passar mig
men passa dig,
så du inte blir som jag
jag väntar förväntansfull på nästa slag”
och sedan utbringar du en skål
för cigaretter och Novalucol
säger: ”sätt er, vänner!
har ni någonsin känt,
nån så dekadent som jag?”
– det säger du på alla våra fester
jag brukar tänka på Frälsnings Arméns middagsgäster
jag tänker på din mammas kramar
men jag är tyst, för din blick förlamar
du säger: ”Älskling, vad fin du är ikväll!”
jag ler ett femtiotalsflin, tänker gud vad Amanda är snäll
där står jag i mina bekväma underkläder,
och fotriktiga stövlar
det finns väl inga dåliga väder
men Amanda är en storm som skövlar
du kör över mig!
hur kan jag tänka att jag behöver dig?
dina ord och kommentarer
när mitt enda svar är:
visst, visst på sikt ska jag gå ner i vikt
jag ska plugga på musikteorin och psykologin
jag ska dra igenom hela Nationalencyklopedin!
så vi kan prata om allt,
du får för dig
och även om det stör mig
är det sånt som jag förlåter
när du ligger i min famn och gråter
så liten du kan vara, min storm
du snörvlar om att bryta en norm, en normalitet
att du står ensam i en ensamhet
jag vet,
jag står också där
och nu är du skakigt trött och panikartat kär
du säger att du är full och ful och har äckligt hår
och smärtan står ristad över dina underarmar och lår
men Amanda,
du får landa här
jag tar emot dig