Mitt i tiden – här är jag
som en stillsam rörelse
i en smärtsam förförelse
snuddar morgonstrålarna lätt vid hustaken
du har satt på dig din vinterjacka nu,
men jag minns dig naken
Jag låg på din arm när du sade: ”Tror du på en mening med livet?”
och jag tyckte det var överdrivet då,
jag tyckte det var överdrivet
när du sade: ”Jag tror på en högre makt”
jag skrattade: ”Makt och makt,
jag tror på en högre prakt
på en tårfylld akt tillslut
på ett oändligt – ingenting
jag tror vi behöver se oss omkring
för jag tror att det här är allt vi nånsin kommer få
jag tror på dig, just nu, på oss två
För det var långt innan svärtan kom
innan smärtan kom
innan du var den enda som stod upp och sade:
”Det händer ju alla,
alla måste en gång falla
så tag dig i akt – här faller din prakt
och allt som finns kvar är en högre makt…”
men jag vet inte vad, vet inte vad jag tror på;
en katastrof, en storm, en våg
jag tror på att jag minns, att jag kommer ihåg
precis hur det kändes där vi låg
hur jag tyckte det var överdrivet,
när du sade: ”Jag tror på en meningslöshet med livet,
och jag tror att den meningslösheten är allt vi har”
För nu snuddar morgonstrålarna lätt vid hustaken
du har satt på dig din vinterjacka igen
men jag,
jag minns dig naken