Tankar för dagen, för Sveriges radio.
6 september 2014
Jag tänker mig att det där barnet har en lila overall och vita skor att växa i. Jag hade också en lila overall. Alla mina skor var skor att växa i. Det kanske är därför. Jag vet inte hur gammalt det är, men jag vet att det står där. Det tittar alltid så allvarligt på mig, så allvarligt som bara barn kan titta. Det har hänt att jag har vänt mig om, sökt dess blick, men det flyr mig alltid. Det är bara en rörelse i ögonvrån, en skugga i periferin, med vita skor och lila overall och så allvarliga, allvarliga ögon.
Det står där och tittar på mig när jag morgontrött och sur svär över tidningen och kaffekokaren. Det tittar på mig när jag inte orkar gå upp. När jag inte har städat eller lagat mat och därför sitter helt paralyserad på min säng och undrar hur jag ska ta mig ur mig själv. När jag gråter, när jag dansar, när jag arbetar. Det hänger uttråkat över min axel när jag klickar mig in i det stora intet-internetet. Jag griper efter det – då är det borta – och jag klickar vidare.
Det studerar alltid noggrant mina ansiktsrörelser till Ekots neutrala röster. Vad har hänt i världen idag? Vem har dött och vem saknas? Vad ska du göra åt det? Så tittar det på mig, aldrig dömande, bara nyfiket.
Jag tror på ett barn i lila overall och vita skor att växa i. Det är lätt att glömma bort det, alldeles särskilt när nuet är så påträngande och många gånger storslaget. Hela min kropp fylls ju upp av det, så hur ska jag rimligtvis kunna slita blicken från idag? Var finner man det mod som krävs? Att se ett då och ett sen. Att veta att det står ett litet barn i skuggorna, att blicken är envist fäst på oss, att frågorna inte uttalas, bara upprepas, om och om igen:
Vart är vi på väg? Vilken riktning tar du ut?
Ekots torra, neutrala röster talar om framtidsinvesteringar och politiska visioner. De säger: miljökatastrofer, kärnavfall, ekonomisk kris, stadig tillväxt, långtidsarbetslöshet, bostadsbrist. De säger krig och död, de säger stängda gränser och hänsynslöst våld. Det finns alltid en årsdag att fira eller minnas, men vad rör vi oss framåt för? Långsamt, långsamt läser de upp sina börskurser och land- och sjövädersrapporter, och jag vänder mig, men kan inte sluta känna denna blick i ryggen, den som registrerar allt, den som någon gång fått höra historien om en annan värld, en värld där det inte gör ont och där ingen längre stängs ute. Så fort jag famlar i mörkret känner jag det trycka på. Det är en liten hand med små naglar. En liten fot i en sko att växa i. Ett litet barn i lila overall som tittar så allvarligt på mig och så allvarligt påminner mig om att framtiden finns.
Går även att lyssna på Sveriges Radio: 2014-09-06