Tankar för dagen, för Sveriges radio.
29 juli 2014
Det är den där nålen i armen alla på akuten har gemensam. Det är så man skiljer patienterna från besökarna, bland britsarna i korridoren, för rummen räcker inte till. I början har vi roligt åt det. Vi ser en kvinna svälja elva tabletter i ett enda drag. Hon är van, säger vi. Har vart här förut. Van vid korridoren.
Jag har aldrig varit där förut. Jag är där med en människa jag älskar, någon som är sjuk, kanske allvarligt sjuk, kanske så sjuk att jag inte vågar följa den tanken hela vägen ut. Förra gången sade läkaren åt honom att åka in med en gång, om han kände av det igen, så vi åkte in. Febern kommer och går, men jag är inte rädd. Vi är ju framme på sjukhuset, och trots att det är uppenbart att alldeles för få arbetar med alldeles för många, tänker jag att vi kommer att få hjälp. Sverige är ett land som fungerar. I ett fungerande land finns fungerande sjukvård. Någon kommer snart att fråga hur det står till.
Men det går en timma. Det går två. Det går tre och fyra. Runt omkring oss en ständig rörelse. Människor jämrar sig och ropar, vårdpersonalen skyndar fram och tillbaka, fram och tillbaka, händerna fulla, snabba steg i fotriktiga skor. Jag ser ingen stanna. Jag ser fler patienter rullas in.
Det kommer en liten tant från Röda korset och delar ut kaffe och smörgåsar, hon har tid. Hon är pensionär. Tittar på mig och säger: Kärleken vakar här, det har jag sett många gånger… Men det går fem timmar och det går sex, och det kan se ut som om kärleken vakar, men det gör den aldrig. Det vet alla som har vidrört den, om så bara i tanken, man lär sig det redan som barn, att i kärleken finns den allra största rädslan. Och det går sju timmar. Det går åtta timmar.
Värdet av ett människoliv är oändligt, omätbart och ojämförligt. Jag tänkte att vi levde i ett samhälle som visste det allra viktigaste: två människor skall aldrig ställas mot varandra, inför frågan: vem av er har vi råd att ge vård? Vem är sjukast? Vem är räddast? Vem är mest samhällsnyttig? Den som är sjuk har inte kraft att protestera. Den som blir frisk är glad och tacksam. De döda talar inte, så vem ska ställa frågan? Hur kunde det bli så här? Vi alla måste ropa, innan det är för sent. Tala, se och lyssna. Vi måste bära varandra, för vi kan. Vi har råd. Det är det enda vi har råd med.
Efter nio timmar på akuten frågade vi, och de sade minst fyra till. Då reste vi oss upp och åkte hem. Drog ut nålen ur armen, blev en del av en anonym massa, utanför sjukhuset. Det är ingen som säger något.
Lyssna även på Sveriges radio: 2014-07-29