Det blir vinter i världen som är vår, och jag läser tidningen med en ny form av bestörtning. Det andas hopplöshet. Varenda rubrik skriker liksom i undertryckt förtvivlan. Det rasar alltihop, alltihop rasar samman. De bränner bilar, skjuter demonstranter, lanserar sparpaket och tar inte emot dem. Själv låter jag disken stå och rasar jag med, i en slags börskraschsymbios. På mornarna ligger frosten förrädiskt vacker över gräsmattorna, och jag kan se människorna andas, små puffar av rök som bevis på att vi är vid liv. Det känns inte bättre för det. Jag letar reda på min vinterjacka och virar halsduken hårdare kring halsen. Jag kan inte komma ifrån känslan av att det är mitt fel, vårt fel. Inte vintern i sig, men det andra. Det står en frysande kvinna utanför min mataffär och sträcker fram en hand i förnedring. Hon frågar efter en krona. Det vrider sig i hjärtat. När min mamma flyttade till Göteborg för 30 år sedan såg hon aldrig några hemlösa. På riktigt?, säger jag. Det fanns en med en kundvagn och massa plastpåsar, svarar hon, Evald. Men han var ju inte hemlös. Själv kan jag inte minnas en stad utan trasiga individer, inte en enda dag utan att någon smutsig, ensam eller galen har påmint mig om att det är åt helvete orättvist. Kan jag ens föreställa mig en busskur som aldrig står som skydd för en människa som inte har någon annanstans att gå? Jag försöker. Kylan slår emot mig. Hemma igen låter jag disken fortsätta stå och dumstirrar på facebookflödet. Det är någonting som händer i världen. Det rasar. Det är inte en historia, det är tusen. Dessa avlägsna bekanta i min digitala vardag som delar artiklar, som uppdaterar läget. Det är arbetslinjen hit och utvisningar dit, det är omsorg om morföräldrar, det är dagisplatser, inställda tåg och frustrerade lärare. Det är förrädisk frost och en känsla av hopplöshet. Ibland lyser det igenom något klämkäckt undantag. Tillsammans! Entreprenörer! Vi är alla individer!, men när jag sväljer orden smakar de beskt av självupptagenhet. Jag spottar. Jag vill ju inte vara någon domedagsprofet, också jag vet att ingen framtid finns utan tron på den. Kanske är det vårt fel, denna nya generation vuxna, kanske blev vi svikna av samhället alltför tidigt. Jag vet inte. Men när jag plötsligt, mitt i den tilltagande kylan, får frågan om mitt kall i livet stannar jag upp. Det är ingen som frågar sådant idag. Ett kall är ingen karriär, det är insikten om att jag har en uppgift. Att jag, som alla människor, kan något, och därför bör göra det. Det är samhällsnyttigt och inte självförverkligande – gränsen är hårfin men bråddjup. Det är den självklara sanningen i att ha ett människovärde. Vi kan kalla det kall om vi vill, denna kalla ilning längs ryggraden när vi rätar på den. En uppgift att göra lite bättre, lite mer – inte för min skull, utan för din. För vår, i vinterns och hopplöshetens tid.
