Innan min mamma går och lägger sig, plockar hon fram de kläder hon ska ha på sig på morgonen. Hon säger att det är för att när min syster var liten var hon mycket sjuk, och en natt när de var tvungna att åka akut in till sjukhuset hittade inte mamma sina kläder. Sedan den gången ligger de alltid framme. Redo. Jag tror på det, men jag tror att det finns ytterligare en anledning. Jag tror att min mamma tror på att det kommer att komma en morgondag.
Det händer att jag bakar bröd. Det är mamma som har lärt mig receptet. Jag kan det utantill. Rör ihop vatten och jäst. Vispar tills den löser sig. Häller i två teskedar salt. Kvällsmörkret ligger tätt innan läggdags. Det är tyst i lägenheten. Den som lever tror på livet. Den värld vi har omkring oss är den enda värld vi har, och trots att ingenting är säkert, så tror vi ändå på att solen går upp imorgon också. Att klockan rör sig framåt, att årets alla dagar passerar och byts ut. Den som bokar tvättid nästa vecka, vet att nästa vecka kommer att komma. Den som betalar in hyran, en månad till, i förväg. Den som planerar fredagskvällen – vad ska jag ha på mig? Hinner du förbi systemet? Ska man ta med sig en present? Varje människa som ser fram emot ett datum – födelsedag, bröllopsdag, julafton, förlossning. Varje inringad siffra i kalendern. Allting ett bevis på att vi vill finnas kvar. Jag blandar i havregryn och rågmjöl, några solrosfrön jag hittar i en påse, krossade linfrön, grahamsmjöl. Jag tar det som finns. 6 deciliter.
Det finns ett slut. Alla människor ska dö. Det har vi att förhålla oss till, fastän det inte går. Döden är en grotesk obegriplighet. Hur kan en människa som finns, inte längre finnas? Hur kan en värld tillåtas att ryckas bort, så obönhörligt? I vintras rensade vi ut mina farföräldrars lägenhet. Delade upp saker, läste brev vi en gång skickat, fingrade på gamla fotografier, sorterade posten. Inkassokrav. Min kusin stod höggravid och studerade dem. Som ett skämt, sade hon. Man måste ringa och anmäla sin bortgång. Jag skrattade och hittade en träslev i köket. Den tog jag med mig hem. Några månader senare var kusinbarnet fött och det var urnsättning på kyrkogården. En urna är lika stor som ett litet barn. Man bär den i famnen. Det är obegripligt.
Jag mäter upp vetemjölet. 6 deciliter. Jag rör med min träslev, känner musklerna i högerarmen. Drar en plastpåse över degbunken och lyckas få in den i kylskåpet. Stannar upp. Sena kvällar kan det kännas som om allting står stilla, men degen jäser över natten. Mammas kläder ligger vikta på stolen i hennes sovrum. Trösten finns hos människan. Livet är en rörelse, ingenting annat. Varje dag är en räcka av handlingar som sträcker sig mot morgondagen. Vi förbereder oss, för vi tror på att den ska komma. Vi är redo. Det är gott nog. Imorgon bakar jag bröd till frukost.