En gång var jag sjutton år –
det kanske inte syns, men det är sant
jag var ingen debutant
men min oskuld var intakt
jag var ett storögt barn i en vuxen kropp.
Jag var allas darling då! De kallade mig framtidshopp
som jag älskade världen och som världen älskade mig
Dessa underbara underbarn, som det är ganska gott om
men hur lever man sitt liv när man haft så fruktansvärt bråttom?
Allting var fantastiskt, det var guld och piruetter
jag var alltid yngst, jag var unik, jag rökte fortfarande smuggelcigaretter
min mamma undrade ibland när jag tänkte komma hem
jag tänkte: Snälla lilla mamma,
jag kommer aldrig hem igen…
För det kom fransmän,
det kom tyskar
det kom danskar och polacker
de gav mig varsitt språk och alla kallade mig vacker
de kallade mig kvinna – det var första gången som jag hörde det
de klappade mig på huvudet, och sade att jag var en poet
jag skulle vara tacksam för allt som livet gav mig
så jag gav mig till dem
och jag gav mig till alla
så kallade de mig fåfäng, så sen gick det som det gick
jag fastnade framför spegeln – där fanns den enda sanna blick
som såg mig som en människa i den här kroppen som jag fick
Någon skrek att jag var vidrig
jag var ansvarslös och dum
jag var ju er dröm och er förhoppning, men jag låg naken i ett vardagsrum
och jag var fjorton, jag var femton,
jag var sexton och tjugotre
Men jag kan inte minnas min tjugoårsdag
det var väl nånting med systemet
jag kanske var nån slags succé
jag tror att mamma ringde för att gratta mig
men inte svarade jag
Jag var ett storögt barn
och jag stöttes genom livet
jag lever det för stunden nu
desperat och överdrivet
Vi börjar alla som en framtid och slutar som ett då
här står en av alla oss
som inte hade tid att vara små!
Så jag tvingas till de vägar jag redan gått förut
för en gång var jag sjutton år
i början av ett slut
Jag önskar att den sjuttonåringen kunde säga hej,
du minns väl
att du har älskat hela världen
och att världen älskade dig.